Fortsätt till huvudinnehåll

Om tid, ålder och mognad

Så här dag ett på det senaste året i kalendern kan det kanske passa att skriva något om just tideräkning och ålder och vad det kan ställa till det för alla som inte utvecklas i samma takt som man liksom räknat att man skall göra.

Vi är så fokuserade på tid och på ålder här i västvärlden. Att passa tiden. Att vara i tid. Att förstå tid och kunna förhålla sig till tid är därför oerhört viktigt för att lyckas och för att passa in i samhället. Att det ofta är svårt för människor med npf har jag skrivit om förr så det lämnar jag i det här inlägget.

Att passa in i "sin" ålder är också något som jag tagit upp tidigare, men det är något som är svårt och samtidigt väldigt viktigt för att bli accepterad för att ha möjlighet att få och behålla kompisar och för att lyckas med saker i livet.

Att "vara sju" när man är sju kalenderår fyllda är viktigt, men inte alltid lätt, för att passa in.

För barn som växer upp med en ryggsäck av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar blir tiden ofta svår både när det gäller att förstå och kunna förhålla sig till tid, men också i den meningen att "vara" så gammal som man är enligt kalendern. Man brukar säga att barn med npf mognar ungefär 30 % senare än sina jämnåriga. Den som har lite matematiska kunskaper förstår att ju äldre barnet med npf-svårigheter blir, desto svårare blir det för det att hänga med i jämnårigas utveckling.

Jag vet många föräldrar som bävar inför deras barns artonsårsdag då de inte längre har något inflytande över t ex vilka lån barnet tar eller att man inte längre vet vilken behandling eller vilka mediciner barnet får, eftersom barnet kanske faktiskt bara mognadsmässigt är tolv-tretton år.

Lägerverksamhet, stödinsatser, körkortsprövning o s v, o s v. Det finns så många bitar som inte är självklara när man mognar senare än jämnåriga. Det är inte lätt att veta hur man skall göra, därför är det så viktigt att fundera över det och diskutera det. För att göra det så bra som möjligt!

Att vara med i en sportförening och träna/tävla med barn som är jämnåriga fysiskt, men som går om med hästlängder i den sociala mognaden är inte lätt. Det är antagligen en av anledningarna till att så få barn med npf-svårigheter idrottar i någon idrottsförening.

Jag och sonen väntar in det nya året genom att njuta av nyårsraketerna.


Att gå i skolan och få mycket stöd när man går i grundskolan, där stödet börjar minska i de högre årskurserna för att sedan nästan avta när man kommer till gymnasiet är ju bakvänt när man tänker på att glappet i mognad till jämnåriga, faktiskt kan vara som störst när man är i de sena tonåren.

Ja, tid och ålder är inte lätt för någon att förhålla sig till. Varje nytt år tycker jag är lite läskigt att förhålla mig till innan jag vänjer mig så förmodligen kommer jag att vänja mig vid att uttala och skriva 2013 också - vad tiden lider.

Gott nytt 2013!

Kommentarer

Anonym sa…
Ja, tacka vet jag aktiviteter där åldersspannet är mellan några år, där det finns barn i olika åldrar och mognad, dom aktiviteterna har fungerat bäst för mitt barn.En annan sak som kan bli problematiskt är när barnet fyllt tolv år och förväntas klara sej själv vid sjukdom dvs stanna hemma själv.Någon som har förslag på lösning kring detta ?
Mamman


Usch det där med ålder är ett stort ångestmoment. Det var aldrig det när jag växte upp. Men nu fyller jag 28 och jag känner mig galet efter. Jag är 28 i huvudet, i vad jag vet, vad jag känner och förnodligen äldre i vad jag har gått igenom.

Jag hade jättegärna pluggat vidare men det känns som det är så sent och jag tror inte på att jag har förnågan. Jag tror att jag är en sådan person som borde skaffa sig en högre utbildning. Men jag vågar inte ens försöka och det känns så sorgligt, för intellektuellt är jag nog en bra kandidat. Eller så ljuger alla för mig, folk försöker pusha på att jag verkligen borde för att jag är duktig men i mitt huvud sitter en liten goblin och talar om för mig hur kass jag är.

Ålder och tid är ett ångestmoln och jag står bara och vajar av och an och vet inte vart jag ska gå. Det var lättare förr!
AG sa…
Så bra skrivet och beskrivet! Tänker direkt på vår dotter som fick sin Aspergerdiagnos relativt sent, hon var 22 år. Under hela hennes uppväxt har hon måst kämpa mot både omgivning och föräldrar som inte förstod hur det låg till. Får ont i magen när jag tänker på det. Så många berg hon har behövt klättra över och klarat många av dem men tänk hur mycket bättre det hade kunnat gå om vi ändå visste...
AG sa…
Till Josefin:
Kolla upp med det universitet du tänkt på och se vilket stöd du kan få/ha rätt till. Vid Uppsala Universitet finns hjälp att få såsom: skrivhjälp under föreläsningarna (annan elev gör anteckningar åt dig dvs, du kopierar dennes anteckningar gratis så du kan koncentrera dig på att sitta och lyssna under föreläsningarna), mentorskap från annan elev/lärare om hur du kan läga upp pluggandet där man träffas veckovis och går igenom planeringen, möjlighet att göra tentan i eget rum, socialt stöd i form av "egen kompis" i klassen.

Ge inte upp dina drömmar, det kanske finns samma möjligheter där du bor?!!!
Finns SAMS där du bor? Det var de som hjälpte min dotter att få kontakt med studiestödet här i U-a.

Håller tummarna för dig och en än gång: ge inte upp, ring SAMS idag!

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…