Att sällan passa in

Jag cyklade ikapp en tjej som jag känner väldigt väl. Hon hade precis gått av spårvagnen och var på väg hem. Tjejen har haft en mycket tuff skolgång med ensamhet, misslyckanden och mobbning. Jag frågade hur hon har det nu när hon går i en grupp där flera har diagnoser, precis som hon. Hon lyfte upp en påse hon höll i handen.

- Anna och Stina och jag var inne och kollade kläder efter skolan och de tyckte att jag passade jättebra i den här tunikan och den var billig också så jag köpte den.

Tjejen som varit så ensam under sin grundskoletid berättade att hon har fått flera vänner i sin nya, lilla grupp. Hon strålade.

Jag märker det där bland min skolas elever också. De kommer till skolan som ensamma, misslyckade och exkluderade elever, men börjar efter några månader att blomma. De är inte längre misslyckade, exluderade och ensamma. Det är fantastiskt att se!

Det finns två skoltyper, det är den "vanliga" grundskolan/gymnasieskolan och så är det särskolan. Det finns läroplaner och kursplaner och bestämmelser och förväntningar för dem och för alla barn som passar i den "vanliga" grundskolan/gymnasieskolan och särskolan. Det är bra. Men det blir svårt när man inte passar in i någon av skoltyperna och när det därför inte finns något alternativ som passar för just dig.

Vi behöver ytterligare en variant på skola. En skola där man mer ser till elevernas styrkor och utvecklar dem och där man inte blir utslagen och isolerad och anses dum för att man inte utvecklas på samma sätt som sina klasskamrater.

Förmodligen är det så att vi inte behöver ytterligare en variant på skola, men vi behöver utveckla den befintliga grundskolan till att bli mer så och det är inte om tre år eller fem år, det är nu!