Fortsätt till huvudinnehåll

Orosanmälan, sett ur mina ögon


Det fanns en tid för några år sedan som min familj också hade kunnat bli orosanmälda... När jag skrev den här texten hade vi kommit en lång bit på vägen, men ändå var det så ofta som vi blev missförstådda, just för att min dotter inte fungerar på det sätt vi förväntar oss, inte på något "dåligt" sätt, men på ett annat sätt än vi, majoritetsmänniskor, tänker oss. På den tiden var jag och min familj "konstig". Numera jobbar jag som lärare på heltid för barn med diagnoser, samtidigt som min dotter kämpar på, jag undervisar i hur man kan tänka kring barn vars hjärna fungerar lite annorlunda i jämförelse med hur "majoriteten" av mänsklighetens hjärna fungerar. Jag leder också samtal med föräldrar som befinner sig i en ständig kamp för sina barn. Numera. Förr var jag sedd som en besvärlig förälder, med ett barn som inte fungerade som man kan förvänta sig. Det kan så lätt, bli så fel inte bara för mig, men för många som har npf-diagnoser i sin närhet. Ett liv kan se så olika ut och ändå vara bra...


"Jag tänkte berätta hur det ser ut för oss, här på den andra sidan av min dotters liv. Ta det inte som någon enskild kritik. Det är inte menat som det. Det här inlägget, direkt från hjärtat måste jag bara skriva just nu, bara för att förklara.

Jag tänker på Laila Bagges inlägg om att vissa saker måste man kräva av barn i en viss ålder...

Min dotter kom hem från skolan idag. Planen var att hon skulle ha gjort en idrottsredovisning för sin idrottslärare idag. Det står i kursplanen att alla elever skall hålla i en lektion. Det borde väl jag veta, jag är ju idrottslärare själv...


Min dotter, som har add och atypisk autism, som bland mycket annat innebär att hon inte klarar av att stå inför en grupp (det är inte det att hon inte orkar, att hon inte vill, att hon vill ge lärarna på skolan extra arbete HON KAN INTE). Idrottsläraren har gett min dotter möjlighet att vara ensam med henne, att visa en idrottslektion för just bara henne.

Här hemma har vi förberett genom att prata. Jag har försökt hjälpa henne och det borde inte vara några som helst svårigheter eftersom jag har all kunskap som behövs för övningen. Men, och nu kommer vi till men'et som gör att det inte kommer att gå. Min dotter vågar inte och förstår inte meningen med att göra övningen. Med andra barn, så som min son som är åtta år, kan man förklara att han måste göra en sak - och så gör han det. Så går det inte att göra med min dotter.

Att ha med gymnastikkläder är ett besvär för henne och skall jag vara helt ärlig så var jag förvånad att hon överhuvud taget kom iväg till skolan idag. Men det gjorde hon. Och det var bra.

Gymnastikpåsen kom inte med. Idrottslektionen kunde inte min dotter göra, den som hon då inte tränat på, fast jag hjälpt henne med idéer och skrivit upp övningar för henne. Hon får komma tillbaka en annan gång och visa, med gympakläder.

Hur skall jag förklara detta. Missförstå mig inte nu. Ingen skugga skall falla över idrottsläraren som gör sitt bästa, men min dotter misslyckas ju. Jag kan inte få henne att göra det. Hon kan inte. Vad gör vi?

Jag försöker komma på knep för att min dotter skall lyckas. Jag följer henne till skolan när det tar emot. Jag tar emot alla läxor och försöker få henne att göra dem. Jag startar olika samlargrejor, så som stjärnor, kulor och nu senast "raket" för att hon skall få motivation till att lyckas. Hon samlar poäng och får "franskmanikyr" (som jag inte visste existerade innan jag kom på att det kunde hjälpa min dotter) för att få henne att sluta bita på naglarna.

Min dotter försöker också, men hon lyckas inte i våra slipade glasögon, där man mäter längden, höjden, bredden, målet. Hon når inte längden, höjden, bredden, målet för det vi satt upp. Hon når sina egna. Men de räcker inte. Hon måste vara ombytt, hon måste göra en lektion, fast hon inte kommer att lyckas. Och jag, jag är på nytt en helt misslyckad mamma som bara gör fel - i lärarnas ögon. Det är skönt att tänka på att jag inte är ensam, inte min dotter heller. Vi är så många runt om denna jord som uppelever ungefär samma sak.

Under ridlektionerna får min dotter lyckas.


Just nu räcker det tyvärr inte att tänka på det. Just nu ringer det i mina öron "jag är en misslyckad mamma". Min dotter är däremot nöjd och glad. Hon lever i nuet mer än jag. Nu är det fredag, imorgon är det lördag och sedan söndag."

Jag vill vara tydlig och säga att det ju faktiskt är så att barn i familjer där det finns en eller flera familjemedlemmar med npf-svårigheter kan fara illa av olika orsaker, kanske oftare än i andra familjer, men och här kommer det stora mennet; det är absolut inte per automatik att bara för att man har en npf-diagnos så behöver man omplaceras eller orosanmälas. Tvärtom. Barn med diagnoser far mer illa än andra barn av att ändra miljö. 
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …