Fortsätt till huvudinnehåll

Orosanmälan sett ur olika perspektiv


Det var många som reagerade på mitt blogginlägg om nyttan/onyttan av orosanmälan. Bland annat var det två kvinnor med olika erfarenheter av ämnet som skrev till mig. Jag bad dem att få lägga ut deras kommentarer eftersom jag tycker att de visar två olika och viktiga delar av ett och samma ämne. Inget är "rätt", men erfarenheterna kan vara så olika och varje historia är "sann" och viktig att ta till sig. Jag har bett om tillåtelse att få lägga ut deras kommentarer här. För att ingen ska missförstå: Naturligtvis finns det lägen då skolan ska anmäla och visst finns det familjer där en eller flera familjemedlemmar har npf-svårigheter där man måste göra en orosanmälan för att det behövs, men ofta, alldeles för ofta tror jag att vi anmäler på fel grunder och av anledningar som vi i skolan faktiskt är orsak till. Om man tolkar ett barn och dess familj utifrån sina egna ramar och de egna ramarna och tankarna kring "hur allt skall vara" kommer från en människa som inte förstår vad det innebär att ha eller leva med någon som har npf-svårigheter, då kan tolkningar och bemötande innebär en katastrof för familjen som orosanmäld.

Det här första inlägget kommer från en kvinna som jobbar med bland annat orosanmälan, men som dessutom har egna erfarenheter av att leva med familjemedlemmar som har npf-svårigeheter.

"Jag såg ditt inlägg om orosanmälan. Jag jobbar ju med myndighetsutövning på socialtjänsten, enheten för barn och familj och många gånger upplever vi att skolan försöker "lägga över" sin frustration på oss när de orosanmäler. I många fall ser vi ju att det inte finns mycket för oss att tillföra- vi ser att föräldrarna gör sitt yttersta. Det kan bli en oro för föräldrarna när vi kommer in. Skolan tycker att vi måste göra saker, men vi agerar inte på att skolsituationen inte fungerar- tar föräldrarna detta på stort allvar så bollar vi tillbaka till en frustrerad rektor. I ett ärende tyckte rektorn att föräldrarna inte tog sitt ansvar när de inte var "tillräckligt oroade" över att sonen inte hade en fungerande skolgång. Föräldrarna ansåg att vi har lite större bekymmer för dagen så det där med skolan blir sekundärt. Pojken har en stor psykisk ohälsa orsakat av trolig ADD. Han har för längesedan gett upp hoppet om skolan. Föräldrarna försöker motivera honom men tvingar honom inte. Hurra har jag sagt till dem och avrått dem från skolans råd att vara med honom i skolan. Han är 15 år, nån måtta får det vara! Först måste vi hjälpa honom att hitta sin glädje och lust- sen kan vi snacka skola.
MEN, Det är inte alltid fel att socialtjänsten blir inkopplad. Vi kan vara en länk, vi kan vara en viktig part i en samverkan och hjälpa föräldrarna att driva "sitt ärende" och hjälpa till att samordna om det blir många professioner inblandat. Det kan vara skönt för föräldrar när vi sitter med i möten och backar upp föräldrarna. De kan bli rätt maktlösa annars. Vi kan finnas där som stöd för dem- under förutsättning att vi vet vad vi gör, att vi kan möta våra medmänniskor utan att kritisera och döma. Finns det möjligheter för oss att hjälpa vill vi ju det. Tycker att ordet orosanmälan är så fel, vi skulle gärna kalla det för något annat som inte är negativt klingande."

Den andra berättelsen kommer från en kvinna som för flera år sedan bodde på ett utredningshem och som berättar om sina erfarenheter därifrån:

"Tack för ditt kloka o viktiga inlägg ang orosanmäla till soc. Vill berätta för dig att vi bodde som familj på hvb-hem då vi utreddes som föräldrar, för flera år sedan. På hemmet fanns även lvuade ungdomar, som var omhändertagna pga "hemmasittande". Gissa om de kom till skolan, nej förstås. De steg inte upp på mornen, personalen knackade en gång på dörren o sen struntade de i det, sedan fick ungdomen påföljder för sitt beteende att inte stiga upp osv. Vi var de enda vuxna inskrivna o fick bra kontakt med alla ungdomarna, mkt pga att det var dåligt bemannat o vi tog vuxenansvar för vi inte kunde låta bli. Därför vet vi hur obefintligt stöd dessa ungdomar fick av socialtjänsten, som tagit på sig att ge dessa barn ett bättre liv än vad deras föräldrar ansågs kunna. För jävligt! Kan inte beskriva så kortfattat som du kanske förstår, men ville berätta, kände att jag inte kunde vara tyst bara. Finns vi som sett hur det kan gå till från insidan eller vad man ska kalla det, o det som just jag o min man har sett, fungerade absolut INTE."


Tycker du att detta eller något annat inlägg är viktigt och intressant så får du gärna dela med dig av det. Tryck på knappen här nedan och länka till facebook eller liknande. Tack!

Kommentarer

Anonym sa…
Jag tycker ämnet hemmasittare och föräldrars oro/inte oro är intressant.

Att man som skola tycker att föräldrarna inte oroar sig tillräckligt, är ju lite märkligt.

Jag oroar mig JÄTTE mycket när mitt barn är hemma. En stor klump i magen, näst intill utbränd i kampen att få barnet till skolan men också av kampen att få skolan att förstå och agera och också oroa sig s.a.s.

I högstadiet var det som mest och jag kan faktiskt inte förstå hur man som skola kan tro att man som förälder skulle tycker det är ok att ens barn stannar hemma, att man liksom skulle rycka på axlarna åt det?

Men har man en hemmasittare och det pågått länge så hamnar man till sist i en sits där man inser att man måste samtala om andra saker än skolan, när man umgås hemma. För oss blev det så att vi fick lov att vi föräldrar fick lägga upp en "plan" för när vi skulle skolprata hemma, hur mycket och vad som skulle sägas. Det för att för mycket tjat och påtryckningar om detta kan förvärra situationen,då finns det tillslut ingen fristad för barnet.

Än idag, på gymnasiet så finns ett mönster i att stanna hemma, men det är lite jmfrt med tidigare. Vi samtalar om det än idag, men fortfarande väljer vi när och hur o.s.v...Ständigt pågående oro kan man säga. Får klump i magen o lätt panik inuti när jag ser att min ungdom inte gått till skolan.....DET ÄR OROANDE.
Oro för mitt barns psykiska hälsa, oror/funderingar om varför inte skolan fångar upp detta och samtalar med ungdomen, oro för framtiden med jobb o.s.v, oro för att inte orka klart skolan....
Anonym sa…
Tack för era berättelser! Varför trivs inte barn i skolan, varför sätts inte åtgärder in i skolan på ett tidigt stadium, varför tar en utredning gällande koncentrationsstörning sååålång tid? Adhd/ add och alla andra barn med svårigheter er tid tickar på och ni mår bara sämre och sämre. Dessutom får era föräldrar oro sig sjukt mycket för er och sedan anmälas till socialtjänsten.
Jag en mammasitter uppe när du sover lilla vän och läser allt jag kan komma över om adhd och koncentrationsstörning, skriver alternativt studiematerial till skolan, förklarsr för skolan hur barn med koncentrationsstörningar kan fungera, ger tips om effektiva strategier i skolarbetet, förklarar hur hjärnan fungerar, försöker förklara varför dessa barn kan få så låg självkänsla...Hur blev jag specialpedagog, psykolog, pedagog och läkare utan lön? Det undrar jag ochdet är jag så trött på!
Skolan måste vara för eleverna och anpassas till dem. Ser inte skolan potentialen hos dessa underbara barn?!
Hur skickar man iväg ett barn till skolan som inte orkar?! Tvingar man iväg dem ringer skolan snart och villskicka hem dem!

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…