Fortsätt till huvudinnehåll

Orosanmälan sett ur olika perspektiv


Det var många som reagerade på mitt blogginlägg om nyttan/onyttan av orosanmälan. Bland annat var det två kvinnor med olika erfarenheter av ämnet som skrev till mig. Jag bad dem att få lägga ut deras kommentarer eftersom jag tycker att de visar två olika och viktiga delar av ett och samma ämne. Inget är "rätt", men erfarenheterna kan vara så olika och varje historia är "sann" och viktig att ta till sig. Jag har bett om tillåtelse att få lägga ut deras kommentarer här. För att ingen ska missförstå: Naturligtvis finns det lägen då skolan ska anmäla och visst finns det familjer där en eller flera familjemedlemmar har npf-svårigheter där man måste göra en orosanmälan för att det behövs, men ofta, alldeles för ofta tror jag att vi anmäler på fel grunder och av anledningar som vi i skolan faktiskt är orsak till. Om man tolkar ett barn och dess familj utifrån sina egna ramar och de egna ramarna och tankarna kring "hur allt skall vara" kommer från en människa som inte förstår vad det innebär att ha eller leva med någon som har npf-svårigheter, då kan tolkningar och bemötande innebär en katastrof för familjen som orosanmäld.

Det här första inlägget kommer från en kvinna som jobbar med bland annat orosanmälan, men som dessutom har egna erfarenheter av att leva med familjemedlemmar som har npf-svårigeheter.

"Jag såg ditt inlägg om orosanmälan. Jag jobbar ju med myndighetsutövning på socialtjänsten, enheten för barn och familj och många gånger upplever vi att skolan försöker "lägga över" sin frustration på oss när de orosanmäler. I många fall ser vi ju att det inte finns mycket för oss att tillföra- vi ser att föräldrarna gör sitt yttersta. Det kan bli en oro för föräldrarna när vi kommer in. Skolan tycker att vi måste göra saker, men vi agerar inte på att skolsituationen inte fungerar- tar föräldrarna detta på stort allvar så bollar vi tillbaka till en frustrerad rektor. I ett ärende tyckte rektorn att föräldrarna inte tog sitt ansvar när de inte var "tillräckligt oroade" över att sonen inte hade en fungerande skolgång. Föräldrarna ansåg att vi har lite större bekymmer för dagen så det där med skolan blir sekundärt. Pojken har en stor psykisk ohälsa orsakat av trolig ADD. Han har för längesedan gett upp hoppet om skolan. Föräldrarna försöker motivera honom men tvingar honom inte. Hurra har jag sagt till dem och avrått dem från skolans råd att vara med honom i skolan. Han är 15 år, nån måtta får det vara! Först måste vi hjälpa honom att hitta sin glädje och lust- sen kan vi snacka skola.
MEN, Det är inte alltid fel att socialtjänsten blir inkopplad. Vi kan vara en länk, vi kan vara en viktig part i en samverkan och hjälpa föräldrarna att driva "sitt ärende" och hjälpa till att samordna om det blir många professioner inblandat. Det kan vara skönt för föräldrar när vi sitter med i möten och backar upp föräldrarna. De kan bli rätt maktlösa annars. Vi kan finnas där som stöd för dem- under förutsättning att vi vet vad vi gör, att vi kan möta våra medmänniskor utan att kritisera och döma. Finns det möjligheter för oss att hjälpa vill vi ju det. Tycker att ordet orosanmälan är så fel, vi skulle gärna kalla det för något annat som inte är negativt klingande."

Den andra berättelsen kommer från en kvinna som för flera år sedan bodde på ett utredningshem och som berättar om sina erfarenheter därifrån:

"Tack för ditt kloka o viktiga inlägg ang orosanmäla till soc. Vill berätta för dig att vi bodde som familj på hvb-hem då vi utreddes som föräldrar, för flera år sedan. På hemmet fanns även lvuade ungdomar, som var omhändertagna pga "hemmasittande". Gissa om de kom till skolan, nej förstås. De steg inte upp på mornen, personalen knackade en gång på dörren o sen struntade de i det, sedan fick ungdomen påföljder för sitt beteende att inte stiga upp osv. Vi var de enda vuxna inskrivna o fick bra kontakt med alla ungdomarna, mkt pga att det var dåligt bemannat o vi tog vuxenansvar för vi inte kunde låta bli. Därför vet vi hur obefintligt stöd dessa ungdomar fick av socialtjänsten, som tagit på sig att ge dessa barn ett bättre liv än vad deras föräldrar ansågs kunna. För jävligt! Kan inte beskriva så kortfattat som du kanske förstår, men ville berätta, kände att jag inte kunde vara tyst bara. Finns vi som sett hur det kan gå till från insidan eller vad man ska kalla det, o det som just jag o min man har sett, fungerade absolut INTE."


Tycker du att detta eller något annat inlägg är viktigt och intressant så får du gärna dela med dig av det. Tryck på knappen här nedan och länka till facebook eller liknande. Tack!
2 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …