måndag 11 mars 2013

Tema - Kost "hönan eller ägget"

Jag möter ibland människor som inte har så mycket kunskap om npf och problem som kan uppstå när man har svårigheter inom området. Ett typiskt exempel är alla människor som har åsikter om vad barn och vuxna med (och utan också för den delen) npf-svårigheter bör äta.

Jag hörde så sent som förra veckan en person som rynkade lite lätt på näsan och sa;

- Och så äter de bara ljust bröd, det är inte konstigt att de sedan inte mår särskilt bra för övrigt...

Detta sades om några barn som jag känner, som har npf-diagnoser och som har väldigt svårt för att äta annat än vissa saker, särskilt när de inte är i hemmets trygga sköte, utan på skolan de går på.

Det är svårt att förklara och det är svårt att veta vad som kom först - hönan eller ägget.

Vad det innebär att ha känsliga sinnen så som syn, lukt, känsel och smak kan vara svårt att förstå för någon som inte har det själv, eller som blivit för gammal för att förstå hur det kändes att blanda olika livsmedel och få konstiga konsistenter i munnen - som ettåring. Jag kan inte säga att jag kommer ihåg hur det var, men jag föröker ändå förstå hur det känns. Det är frustrerande att veta att det är nyttigare för mitt barn att äta långsamma kolhydrater, mörkt bröd, mer rotfrukter, grönsaker och frukt, men vad göra när det är så svårt för mitt barn att äta det som "experterna" säger är rätt för honom/henne.

Jag har elever som äter en väldigt ensidig kost. Hade vi kunnat tvinga dem att äta "rätt"? Nej, jag tror inte det. Eller rättare sagt, jag är helt övertygad om att vi inte skulle kunna det om vi vill att eleven skall fortsätta komma till skolan och utvecklas där. Kosten är väsentlig för måendet, men det är inte helt lätt att veta hur man ska göra. Förmodligen som med allt annat när det gäller barn med npf-problematik - skynda väldigt långsamt och ha låååång framförhållning och låååång förberedelsetid. Kanske blir det fler livsmedel om ett år? Vi hoppas på det. Vi jobbar på det. Vi vet ju att vi alla människor mår bättre av allsidig kost.

Vad kom då först hönan eller ägget.

Hönan: Var det barnet som vägrade att äta annat än ljust bröd och potatis och därmed "lurade" sina föräldrar som inte var "tillräckligt starka" att han/hon måste få äta just det?

Eller:

Ägget: Var det barnet som har så känsligt smaksinne att han/hon inte klarar av annat än just det som han/hon äter för stunden?

Jag tror på "Ägget" och så tror jag på att vi vuxna som finns runt omkring måste ha ett syfte med allt vi gör kring ett barn med npf-problematik. Vi är här nu, men vi jobbar på att komma dit nu.

Och ni andra som inte finns i barnets absoluta närhet, om ni har åsikter kring vad barnet äter, tänk på att det finns människor som är lika känsliga som en ettåring kan vara kring mat. Döm inte, försök förstå istället.

3 kommentarer:

Cecilia Lager sa...

Både jag och min dotter har en känslighet i munnen för hur olika konsistenser känns. Jag har alltid reagerat på fett på kött och fiskben i fisk med kväljningar och kan kräkas även om jag spottar ut, för minnet av hur det kändes är så tydligt och vill inte försvinna.
Jag försöker vara väldigt lyhörd för min dotters känslighet, men ibland blir det bara fel ändå. En dag sa hon att falukorv kunde hon inte äta, och särskilt inte med potatis till. Hon hade ätit det förra veckan utan problem. Jag ville att hon skulle smaka för jag trodde hon bara var gnällig faktiskt. När maten kom in i munnen så kräktes hon. Nu är hon fjorton och kan förklara att när hon tröttnar på något så kväljer det henne. Om hon inte är sugen på just det. Jag brukar ge henne ett par alternativ att välja på numera.
Det är inte lätt, men jag är en av dom som tycker att man inte ska tvinga dessa barn att äta det dom inte vill ha. Jag tror man kommer längre genom uppmuntran och belöna när dom provar något nytt. Det kommer alltid finnas folk som tycker en massa, har åsikter fast dom inte har en aning om hur det är.
Oj vad långt detta blev!

Cecilia Lager sa...

Både jag och min dotter har en känslighet i munnen för hur olika konsistenser känns. Jag har alltid reagerat på fett på kött och fiskben i fisk med kväljningar och kan kräkas även om jag spottar ut, för minnet av hur det kändes är så tydligt och vill inte försvinna.
Jag försöker vara väldigt lyhörd för min dotters känslighet, men ibland blir det bara fel ändå. En dag sa hon att falukorv kunde hon inte äta, och särskilt inte med potatis till. Hon hade ätit det förra veckan utan problem. Jag ville att hon skulle smaka för jag trodde hon bara var gnällig faktiskt. När maten kom in i munnen så kräktes hon. Nu är hon fjorton och kan förklara att när hon tröttnar på något så kväljer det henne. Om hon inte är sugen på just det. Jag brukar ge henne ett par alternativ att välja på numera.
Det är inte lätt, men jag är en av dom som tycker att man inte ska tvinga dessa barn att äta det dom inte vill ha. Jag tror man kommer längre genom uppmuntran och belöna när dom provar något nytt. Det kommer alltid finnas folk som tycker en massa, har åsikter fast dom inte har en aning om hur det är.
Oj vad långt detta blev!

Emelie sa...

Innan jul misttänkte jag järnbrist hos min 10-åriga autistiska son. Fick en ingivelse att rätt sätt kan vara att mata honom, något jag inte gjort på många år. Så, en pyttebit stekt oxfilé på gaffeln som jag håller i, följt av en bit grönt äpple. Så håller vi på medans vi samtidigt söker på google för att titta på bilder av till exempel skelett-pirat-zombies. När det börjar gå trögt påminner jag honom om belöningen "skumraketen" han ska få när han ätit klart. Då får jag i honom några tuggor till. Sammanlagt håller vi på i ungefär 15 minuter.

Håhå jaja ;)

Känner mig unik på ett smått galet sätt de där morgnarna när man "slaktar" en oxfilé innan solen ens gått upp.

Kram / Emelie

Kan man få ångra sig?

- Du är inte en bra lärare för att du är en snäll lärare.   - Det är inte nyttigt för barn att curlas av sina föräldrar, det är inte heller ...