tisdag 12 mars 2013

Utanför boxen

Skolan, samhället, ja så gott som hela världen är uppbyggd för att passa "majoritetsmänniskan", alltså oss som det går tretton på dussinet av... För att få ett "minoritetsbarn", ett unikt barn, ett annorlunda barn, ett barn med funktionsnedsättning att ta sig genom skolans kringelikrokiga väg krävs oftare än vad man förstår att man tänker utanför boxen. Att man är modig och tar annorlunda, unika beslut och hittar andra lösningar.

Inte många förstår det.
Inte många kommer på det.
Inte många vågar det.

Igår fick jag höra talas om en lärare, en skola som tänkte kreativt, som tänkte utifrån det unika barnets bästa och inte utifrån det som är normen, det som passar för "majoritetsbarnen". Som tänkte utanför boxen!

Föräldern till killen som går IV efter högstadiet detta läsår, för att läsa in några ämnen för att nästa år försöka börja ta sig igenom ett nationellt gymnasieprogram, berättar;

- Du vet, Malene, jag vet att min son, även om han får godkänt i de två ämnen han läser in i år på IV-programmet, kommer att få det oerhört tufft att ta sig igenom gymnasiet, med alla ämnen och alla redovisningar, läxor, specialarbeten och prov som det innebär. Jag pratade med hans lärare och berättade om vilka problem vi har med att hitta en skola som han ska kunna ta sig igenom med självkänslan i behåll. Då säger min sons lärare att han skulle kunna vänta med att ge honom godkänt i matte till i september för då kan min son få gå kvar på skolan ett år, men ändå läsa in gymnasiet, fast i sin egen takt och i liten grupp. Inget vi behöver prata högt om, sa läraren till mig, men ändå kan vi göra det för det är nog bästa lösningen för din son. Tror du att jag grät tårar, när jag lagt på luren, Malene?

- Ja, det tror jag, svarade jag mamman till pojken och så grät jag en liten skvätt också för så svårt och så enkelt kan det vara att hitta en lösning som gör att det fungerar för ett unikt barn som har svårt att följa strömmen som alla majoritetsbarn flyter mer eller mindre friktionsfritt i.

Herregud alltså, vi måste börja tänka utanför boxen. Vi måste hitta alternativa lösningar. Vi måste sluta tänka i svart och vitt!

Precis som pojkens lärare gjorde...

2 kommentarer:

Cecilia Lager sa...

Åh,vad härligt att han förstod och var modig nog att ta det beslutet där och då! Måste kännas underbart för mamman att verkligen ha blivit hörd.

Tyvärr, bara, att det är så få som får vara med om att bli hörda på det sättet. Både jag och min dotter har diagnoserna Asperger syndrom och ad/hd,jag har varit ensamstående med henne sedan hon var två år och nu är hon fjorton. Det har inte varit lätt att hitta rätt skola, stöd och hjälp åt henne. Jag hoppas det blir rätt där hon går nu.
Jag har inte blivit hörd alls, ändå har jag varit öppen med att jag har dessa diagnoser för jag ville inte missförstås på något vis.
Det är inte lätt när man har samma funktionshinder som sitt barn. Det är svårt på många olika sätt, men det pratas inte så mycket om detta. Eller är det jag som missat?

malene larssen sa...

Hej Cecilia. När både föräldern/föräldrarna och barnet/barnen har svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet blir det mycket som blir extra svårt. Jag brukar prata om detta på mina föreläsningar och jag vet att man pratar om det och forskar kring det för det är ju så att npf-diagnoser i hög grad är ärftliga. Tyvärr har detta inte alltid "runnit ner" till de som behöver veta det och så blir man mer klassad som en besvärlig mamma/pappa som liksom "gör" sitt barns funtionsnedsättning när det istället borde vara så mycket extra förståelse och stöd till familjer där flera generationer har samma eller liknande funktionsnedsättningar.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...