lördag 20 april 2013

Alla vill lyckas - även krokiga gurkor


Jag träffar många lärare och några föräldrar till barn med add och liknande npf-diagnoser när jag är ute och föreläser. En mammas ord tog mig hårt för ett tag sedan. "Det är ju inte det att jag inte älskar henne som de andra barnen, men det är så tufft ibland". Precis så är det. Man älskar sina barn, men när man har ett barn med osynliga funktionsnedsättningar så dräneras man på energi. Kanske inte i första hand på grund av barnet, men på alla krav som ställs på barnet, som gör att jag måste fånga upp henne, stödja henne, försvara henne - hela tiden. Som gör att hon mår så dåligt - ofta.

Jag satt med vid ett utvecklingssamtal för ett tag sedan. Jag var med för att hjälpa till att hitta nya lösningar för ett barn med npf där mycket är svårt. Barnet var med. De vuxna ville väl och ville nå fram till barnet som mest kände sig tröttare och tröttare ju längre minuterna segade sig i väg där i rummet.

Tänk att du är en gurka som växer krokigt, fast "regeln" är att du skall växa rakt. Precis som den raka gurkan vill den krokiga gurkan vara bra, om du förstår vad jag menar...
Man pratade om hur man skulle lösa saker, man pratade om vilka ämnen barnet skulle få godkänt i.

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet, men du skulle behöva delta lite mer aktivt under lektionerna.

Man pratade vidare. Eleven tyckte om sin lärare det hade hon sagt innan. Hon hade nog mått bra av att höra att lärare tyckte att hon var bra på något, men i lärarens värld där man mäter i poäng, längt, höjd, förmåga att lyssna, svara bra på frågor, samarbeta - så fanns det inget att berömma, mer än;

- Du kommer ju att få godkänt i det ämnet.

Det är så synd, för alla barn vill ju höra att de är bra på något. Alla barn försöker ju göra bra saker, men alla har inte förmåga att lyckas i den måttstock vi mäter barn i skolan.

Vi gick från mötet. Eleven, som inte visste att hon också var värd ett "du är bra som du är, du är en tillgång på det du är bra, du kan bli något" gick från mötet med trötta steg.

Imorgon är en ny dag. Då kommer hon återigen att gå till skolan, om hon orkar, fast läraren inte ser att hon gör sitt bästa och kämpar. Då vill hon, precis som alla andra barn få höra att hon är bra, att hon duger, att hon är en tillgång.

Det är viktigt att vi lovebombar barnen som sällan får höra att de duger. Att jag sa till eleven att hon var bra, vägde lätt i jämförelse med läraren. Men läraren sa inte de ord som eleven hade behövt höra.

Det skall så lite till egentligen för att göra en annan människa glad, även om man inte mäter upp på den skalan som skolan väger förmågor.

Alla barn, alla människor vill lyckas. Alla gurkor vill vara omtyckta - även de som inte är spikraka...

Lovebomba idag, man kan aldrig få för mycket kärlek!

7 kommentarer:

Lena Björklund-Olofsson, Umeå sa...

Så sant och mer regel än undantag att fokus i utvecklingssamtalet är vad eleverna behöver bli bättre på och inte vad de ÄR bra på - TYVÄRR! Alla är bra på något, behöver inte enbart handla om prestationer utan bara genom att vara just den de ÄR!

Rapunzels mamma sa...

Alldeles riktigt. Och tack för påminnelsen. Man vet det ju men det kommer bort ibland i tröttheten och kamperna. Det här med gurkan skulle jag vilja låna till samtalen med min Rapunzel om jag får. Det var så himla bra och hon förstår det mesta med liknelser...

malene larssen sa...

Du får gärna låna det jag skriver här i samtal med din Rapunzel. jag skriver ju bloggen för att underlätta för människor som lever i eller bredvid npf-svårigheter så jag blir bara jätteglad av att höra att du tycker att du kan använda det i era samtal!:)

malene larssen sa...

Ja så är det och dessutom så tänker vi alltid liiiiiite längre, liiiiiite mer, liiiiiite bättre när vi ser på skolarbetet och det eleverna som har svårigheter gör - så vi blir aldrig nöjda utan måste alltid piska lite till och så får eleverna med npf-svårigheter fortsätta att känna sig värdelösa...

Anonym sa...

Det är inte lätt att följa regler som går emot sin egen struktur...
Bra liknelse. Tack!

mariellejohnsson sa...

Ja verkligen tankvärt. Jag har tänkt på det där också många gånger. Skolan är som ett eget samhälle där bara själva ämnena och betygen och presterandet och jämförandet liksom är viktigt.
Om man skulle ta en Marsian (varelse från planeten mars ;-) )som landade på jorden så undrar jag vad den skulle tänka om det fenomen här på jorden som kallas skola. Det är ett rätt konstigt fenomen egentligen.... Och allt det där man måste lära sig för att få ett bra betyg, vad använder man det till sen ute i verkliga livet? Och hur kan alla vara motiverade till det där, när dom tycker att det är svårt?
Kram!

Anonym sa...

Har två döttrar varav den ena utreds för adhd och dyselxi. (På vårt initiativ) Hon är tio år och vill sedan en tid tillbaka inte gå till skolan längre, hon är inte bra på något. Hon säger att hon önskar att hon vore det. Läxorna är en plåga för oss att göra, med allt motstånd och bråk. Tänk att få vara bäst på något i skolan! Hon får bara hör att hon inte duger. Att hon måste skriva finare. Att hon med nöd och näpppe når målen. Fast kanske inte denna terminen- nu när allt faller- hon orkar inte mer. I dessa coaching-tider med positivt tänkande gör det mig så ledsen att de lärare vi mött inte ser, lyfter och kan berömma henne. Hon är en fin tjej, glad, rolig, verbal, omtänksam, kreativ.....Hur svårt kan det vara att hitta saker att berömma? Min lilla krokiga gurka som fröken vill göra rak, annars duger hon inte. Känner mig gråtfärdig. Hur ska det här gå? Din blogg betyder mycket för mig. Dina ord ger mig styrka. Tack!
/PS

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...