Fortsätt till huvudinnehåll

Till Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund

Hej Fredrik och Jan!

Jag har försökt nå er under ett antal dagar. Jag tycker att jag verkligen försökt, men ändå inte lyckas få någon kontakt. Varför jag sökte er var för att jag vill diskutera hur vi i Sverige ska se till att även elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har möjlighet att utveckla sin person och sina förmågor, precis som elever utan npf-diagnoser har möjglighet - med er. 

I det öppna brev jag skickade till er fanns två frågor som jag tycker det hade varit på sin plats att ni svarat på eftersom det ändå rör nästan tio procent av Sveriges befolkning och deras anhöriga... 

Jag provar igen och hoppas att ni tar er tid den här gången. 

Fråga nummer 1:
När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter? För de allra flesta lärarna i den svenska grundskolan vill ge alla elever den bästa utbildning man kan få, men just nu kan de inte eftersom de inte har fått rätt förutsättning och rätt kunskap för att kunna hjälpa alla barn. 



Fråga nummer två gäller det som vi kallar för den inkluderande skolan: Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra? 



Så när jag nu ändå har er "på tråden" så skulle jag vilja passa på att ge ett förslag som jag gärna vill diskutera mer med er, inte en fråga, men ett förslag. Det kommer här:
När vi nu har en stor grupp barn och ungdomar som vi vet har så svårt/mycket svårt att lyckas i den svenska grundskolan, så måste vi någon gång ta dem på allvar och försöka hitta andra lösningar än dem vi nu har för uppenbarligen fungerar inte de lösningar som vi hittills hittat. Vi har en läroplan för grundskolan och så har vi en läroplan för särskolan. Jag tycker att det är dags att se över om vi inte kan göra en läroplan för elever som inte följer "mallen" för hur och när man utvecklas, men som inte är intellektuellt funktionsnedsatta. Barnen skulle vinna på det. Även föräldrar och lärare skulle vinna på det och i och med det skulle faktiskt hela samhället vinna på det. 


Hör gärna av er för jag vill gärna diskutera detta med någon av er. 


Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. 
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…