Till Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund
Hej Fredrik och Jan!
Jag har försökt nå er under ett antal dagar. Jag tycker att jag verkligen försökt, men ändå inte lyckas få någon kontakt. Varför jag sökte er var för att jag vill diskutera hur vi i Sverige ska se till att även elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har möjlighet att utveckla sin person och sina förmågor, precis som elever utan npf-diagnoser har möjglighet - med er.
I det öppna brev jag skickade till er fanns två frågor som jag tycker det hade varit på sin plats att ni svarat på eftersom det ändå rör nästan tio procent av Sveriges befolkning och deras anhöriga...
Jag provar igen och hoppas att ni tar er tid den här gången.
Fråga nummer 1:
När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter? För de allra flesta lärarna i den svenska grundskolan vill ge alla elever den bästa utbildning man kan få, men just nu kan de inte eftersom de inte har fått rätt förutsättning och rätt kunskap för att kunna hjälpa alla barn.
Fråga nummer två gäller det som vi kallar för den inkluderande skolan: Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra?
Så när jag nu ändå har er "på tråden" så skulle jag vilja passa på att ge ett förslag som jag gärna vill diskutera mer med er, inte en fråga, men ett förslag. Det kommer här:
När vi nu har en stor grupp barn och ungdomar som vi vet har så svårt/mycket svårt att lyckas i den svenska grundskolan, så måste vi någon gång ta dem på allvar och försöka hitta andra lösningar än dem vi nu har för uppenbarligen fungerar inte de lösningar som vi hittills hittat. Vi har en läroplan för grundskolan och så har vi en läroplan för särskolan. Jag tycker att det är dags att se över om vi inte kan göra en läroplan för elever som inte följer "mallen" för hur och när man utvecklas, men som inte är intellektuellt funktionsnedsatta. Barnen skulle vinna på det. Även föräldrar och lärare skulle vinna på det och i och med det skulle faktiskt hela samhället vinna på det.
Hör gärna av er för jag vill gärna diskutera detta med någon av er.
Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området.
Jag har försökt nå er under ett antal dagar. Jag tycker att jag verkligen försökt, men ändå inte lyckas få någon kontakt. Varför jag sökte er var för att jag vill diskutera hur vi i Sverige ska se till att även elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har möjlighet att utveckla sin person och sina förmågor, precis som elever utan npf-diagnoser har möjglighet - med er.
I det öppna brev jag skickade till er fanns två frågor som jag tycker det hade varit på sin plats att ni svarat på eftersom det ändå rör nästan tio procent av Sveriges befolkning och deras anhöriga...
Jag provar igen och hoppas att ni tar er tid den här gången.
Fråga nummer 1:
När kommer svenska lärarutbildningar börja utbilda lärarstudenter i hur man möter barn med npf-diagnoser och deras familjer? När kommer svenska lärarubildningar få möjlighet att ge lärare rätt redskap i att möta barn med npf-svårigheter? För de allra flesta lärarna i den svenska grundskolan vill ge alla elever den bästa utbildning man kan få, men just nu kan de inte eftersom de inte har fått rätt förutsättning och rätt kunskap för att kunna hjälpa alla barn.
Fråga nummer två gäller det som vi kallar för den inkluderande skolan: Hur länge skall vi tillåta att barn som ger upp, som slutar gå i skolan inte får tillgång till en alternativ skola? En skola där de kan lyckas, där de får möta barn som är som dem, där de inte blir fysiskt inkluderade, men psykiskt exkluderade, där de får vara bra som de är, där de får tillhöra?
Så när jag nu ändå har er "på tråden" så skulle jag vilja passa på att ge ett förslag som jag gärna vill diskutera mer med er, inte en fråga, men ett förslag. Det kommer här:
När vi nu har en stor grupp barn och ungdomar som vi vet har så svårt/mycket svårt att lyckas i den svenska grundskolan, så måste vi någon gång ta dem på allvar och försöka hitta andra lösningar än dem vi nu har för uppenbarligen fungerar inte de lösningar som vi hittills hittat. Vi har en läroplan för grundskolan och så har vi en läroplan för särskolan. Jag tycker att det är dags att se över om vi inte kan göra en läroplan för elever som inte följer "mallen" för hur och när man utvecklas, men som inte är intellektuellt funktionsnedsatta. Barnen skulle vinna på det. Även föräldrar och lärare skulle vinna på det och i och med det skulle faktiskt hela samhället vinna på det.
Hör gärna av er för jag vill gärna diskutera detta med någon av er.
Med vänliga hälsningar
Malene Larssen, utbildningsledare och lärare på en skola för barn i neuropsykiatriska funktionsnedsättnignar, författare till böckerna "Är jag normal, mamma?" och "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa", föreläsare, journalist och sist men inte minst mamma till fyra barn, varav ett har diagnoser inom det neuropsykiatriska området.
Kommentarer
:)