Fortsätt till huvudinnehåll

Reinfeldt och du är ganska lika - egentligen

Så gott som varje dag träffar jag människor som jag pratar npf-frågor med. Jag berättar om människors erfarenheter av hur det är att leva med eller bredvid npf, hur man så ofta misslyckas, blir missbedömd och utanför gemenskapen. Jag berättar om människorna jag intervjuade till min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa" och så ibland, inte så ofta numera, berättar jag om min familjs erfarenhet av att ständigt misslyckas i andras ögen.

Reaktionen hos dem som lyssnar är att man skakar på huvudet och inte tror att det är sant. Man blir upprörd. Man blir ledsen. Man tror, som sagt, inte att det är sant.

Det lustiga, eller det hemska är att det inte är någon skillnad på de människorna, på mig, på dig som läser här och på de som misstolkar, som "gör" så att en familj, ett barn misslyckas, ger upp, hämtas enligt LVU till annat boende - egentligen.

Det är egentligen ingen skillnad mellan mig, dig eller någon annan och Jan Björklund/Fredrik Reinfeldt i att vara människa.

Den stora skillnaden (när det gäller Reinfeldt och Björklund som fortfarande inte svarat fast jag verkligen försökt nå dem och få ett svar på mina brev) är att några av oss har erfarenhet av att "leva på en annan planet" och andra har det inte.

Beroende på vilka erfarenheter man har i ett ämne, vilken kunskap man har så ser man saker på olika sätt.

När man träffar ett barn med någon eller några npf-diagnoser och inte har erfarenheter av hur ett barn med adhd/autism etc tänker, reagerar, fungerar så kan man misstolka hen å det grövsta och naturligtvis misstolkar man de människor som är i barnets närhet.

Så när föräldrar inte får iväg sitt/sina barn till skolan är tolkningen alldeles för ofta att det är föräldrarnas fel. När barnet reagerar på annat sätt än "majoritetsbarnen" gör, med ilska, utåtagerande, ej svarar, ej kommer upp ur sängen etc - så tolkar vi det utifrån vår erfarenhetsbank.

När man då inte har erfarenhet av npf-problematik, vad händer då? Jo, man tolkar allt utifrån hur man bör/ska reagera när man är ett "majoritetsbarn".

Vad händer då? Man misstolkar familjen i kris å det grövsta. (Vill påpeka att det så klart finns föräldrar i npf-gruppen som inte är bra föräldrar till sina barn, precis som det finns det på alla platser i samhället).

Gör det någon skillnad? Det kan faktiskt, i förlängningen, vara så stor skillnad som liv eller död.

Vi måste förstå att vi inte förstår alltid. Hjälpa och inte stjälpa.

Ser det ljuset ut? Nja, när man som utbildningsminsister och statsminister (samma sak gäller politiker i de andra partierna) inte vet att man inte vet, inte förstår att man inte förstår så får vi som lever på den andra planeten fortsätta stånga huvudet blodigt mot kalla och hårda cementväggar, tyvärr.

Men jag ger inte upp och inte andra heller så jag tror att det blir bättre. För oss har det blivit bättre. Det kan bli bättre. Det kan bli bra.

När andra människor runt omkring slutar stjälpa och börjar hjälpa - då blir det faktiskt bättre!

Dags att Reinfeldt, Björklund och andra politiker börjar förstå det. Vi är lika, men vi har olika erfarenheter. Det jag och andra vet om npf-svårigheter måste bli känt för alla. Så alla människor har chans att lyckas. Jag vill så gärna diskutera detta. Hör av er!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…