Fortsätt till huvudinnehåll

Det kom ett annorlunda mejl...

... och jag blev förvånad, men också väldigt glad. För ett sådant här mejl har jag inte fått tidigare, men vad härligt att höra av en mamma vars söner har diagnoser - som inte känner igen sig alls när hon läst min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". 

Jag som till och med försökt få tag på föräldrar till barn med npf-diagnoser som inte upplever några större svårigheter i kontakten med skolan utan att lyckas med det fick detta mejl skickat till mig igår. Trevligt och hoppfullt, tycker jag.


Hey

Jag är mamma till två killar 6 och 8 år som båda har diagnosen ADD!
Jag har läst din bok - och ärligt talat mår jag riktig SKIT efter att ha läst den!

För jag känner inte alls igen mig - min äldsta son går i skolan, han har haft sin diagnos i lite mer än ett år och han får bra hjälp i skolan, går i en klass med 20 barn varav fyra har diagnoser så de har en egen resursperson. Han går i matteklubb som är en liten grupp för barn med matteproblem.
Det går bra för honom, han läser bra, skriver allt bättre men matten är problematisk. Socialt upplever vi inga större problem mer än att han är extra känslig och lite lätt retad!
6-åringen går på dagis än och där funkar det bra.
Jag blir bestört och väldigt ledsen att läsa berättelserna i din bok eftersom dom är så otroligt negativa. Det verkar ju vara självmordsförsök, missbruk, splittrade familjer och utanförskap på var och varannan sida. Är det verkligen ett representativt urval av familjer du intervjuat? känns mer som sådana som har ett jättebehov av att prata av sig eftersom livet är så jobbigt!
Missförstå mig rätt - jag är oerhört glad att sådana som du finns. ADD behöver verkligen uppmärksammats mer eftersom det hela tiden faller in under ADHD. Men jag är chockad att ADD kan ha sådana konsekvenser som din bok visar!
Och jag tror och hoppas verkligen att mina killar inte kommer få dom problem som merparten har i din bok!
Vänliga hälsningar
XX


Kommentarer

Jag har fått några kommentarer på facebook på det här inlägget. Man skriver att man är glad för mammans och sönernas skull, att familjen inte verkar uppleva några större svårigheter. Så skriver man också att man inte "vill måla fan på dörren", men att det ofta är på mellanstadiet eller senare som de stora prolemen startar. Jag håller tummarna för att det fortsätter att gå bra för mamman som skrev mejlet och hennes söner!
BELONe BOOKs sa…
Jag tror också att man ska vara medveten om att personer med npf är en STOR grupp. Att alltfler utreds och får diagnoser innebär kanske också att spridningen i gruppen blir ännu större. Det finns de som har en enda diagnos och de som har flera samtidiga svårigheter och diagnoser. För dem som har enbart ADHD/ADD och där medicin fungerar kanske livet är relativt sett lätt. Jag hoppas det. Positivt för dem i sådana fall. För egen del tycker jag att när jag jämför med beskrivningarna av familjerna och barnen i din bok så är det snarast så att jag ser att mitt barn har lika stora eller större svårigheter, eller rättare sagt att svårigheterna vi upplever är mycket stora redan vid en låg ålder. Jag tycker att personal i kommuner och landsting behöver bli mycket bättre än vad de är idag på att fånga upp och hjälpa de barn som har flera samtidiga svårigheter och som far mycket illa idag. Medicin och föräldraträning räcker kanske för barn med lindriga svårigheter men är helt otillräckligt för många barn. Idag är detta i stort sett vad som erbjuds de flesta barn och familjer oavsett svårigheter och behov.

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…