tisdag 30 april 2013

Det kom ett annorlunda mejl...

... och jag blev förvånad, men också väldigt glad. För ett sådant här mejl har jag inte fått tidigare, men vad härligt att höra av en mamma vars söner har diagnoser - som inte känner igen sig alls när hon läst min bok "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". 

Jag som till och med försökt få tag på föräldrar till barn med npf-diagnoser som inte upplever några större svårigheter i kontakten med skolan utan att lyckas med det fick detta mejl skickat till mig igår. Trevligt och hoppfullt, tycker jag.


Hey

Jag är mamma till två killar 6 och 8 år som båda har diagnosen ADD!
Jag har läst din bok - och ärligt talat mår jag riktig SKIT efter att ha läst den!

För jag känner inte alls igen mig - min äldsta son går i skolan, han har haft sin diagnos i lite mer än ett år och han får bra hjälp i skolan, går i en klass med 20 barn varav fyra har diagnoser så de har en egen resursperson. Han går i matteklubb som är en liten grupp för barn med matteproblem.
Det går bra för honom, han läser bra, skriver allt bättre men matten är problematisk. Socialt upplever vi inga större problem mer än att han är extra känslig och lite lätt retad!
6-åringen går på dagis än och där funkar det bra.
Jag blir bestört och väldigt ledsen att läsa berättelserna i din bok eftersom dom är så otroligt negativa. Det verkar ju vara självmordsförsök, missbruk, splittrade familjer och utanförskap på var och varannan sida. Är det verkligen ett representativt urval av familjer du intervjuat? känns mer som sådana som har ett jättebehov av att prata av sig eftersom livet är så jobbigt!
Missförstå mig rätt - jag är oerhört glad att sådana som du finns. ADD behöver verkligen uppmärksammats mer eftersom det hela tiden faller in under ADHD. Men jag är chockad att ADD kan ha sådana konsekvenser som din bok visar!
Och jag tror och hoppas verkligen att mina killar inte kommer få dom problem som merparten har i din bok!
Vänliga hälsningar
XX


2 kommentarer:

malene larssen sa...

Jag har fått några kommentarer på facebook på det här inlägget. Man skriver att man är glad för mammans och sönernas skull, att familjen inte verkar uppleva några större svårigheter. Så skriver man också att man inte "vill måla fan på dörren", men att det ofta är på mellanstadiet eller senare som de stora prolemen startar. Jag håller tummarna för att det fortsätter att gå bra för mamman som skrev mejlet och hennes söner!

BELONe BOOKs sa...

Jag tror också att man ska vara medveten om att personer med npf är en STOR grupp. Att alltfler utreds och får diagnoser innebär kanske också att spridningen i gruppen blir ännu större. Det finns de som har en enda diagnos och de som har flera samtidiga svårigheter och diagnoser. För dem som har enbart ADHD/ADD och där medicin fungerar kanske livet är relativt sett lätt. Jag hoppas det. Positivt för dem i sådana fall. För egen del tycker jag att när jag jämför med beskrivningarna av familjerna och barnen i din bok så är det snarast så att jag ser att mitt barn har lika stora eller större svårigheter, eller rättare sagt att svårigheterna vi upplever är mycket stora redan vid en låg ålder. Jag tycker att personal i kommuner och landsting behöver bli mycket bättre än vad de är idag på att fånga upp och hjälpa de barn som har flera samtidiga svårigheter och som far mycket illa idag. Medicin och föräldraträning räcker kanske för barn med lindriga svårigheter men är helt otillräckligt för många barn. Idag är detta i stort sett vad som erbjuds de flesta barn och familjer oavsett svårigheter och behov.

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...