Fortsätt till huvudinnehåll

Ett mejl fyllt av hopp


För ett par år sedan intervjuade jag tolv föräldrar till barn med npf-diagnoser. Intervjuerna blev, tillsammans med en undersökning av 300 föräldrar - en bok som fick namnet "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Nu, några år efter intervjuerna får jag det här mejlet i min mejlbox. Det är från en av föräldrarna som jag intervjuade. Mamman ville berätta hur livet ser ut för henne och hennes barn nu, några år senare. Det andas hopp det här mejlet. Därför bad jag mamman om att få lägga ut mejlet här på min blogg. Mamman sa ja så här är mejlet.
Hej Malene!
Satt och läste din blogg om att du och din dotter varit och "skrivit ut" er i och med att hon fyller 18 och kände att jag ville höra av mig till dej!
Jag var med i din bok om föräldrar till barn med npf. Nu har mitt barn fyllt 18 och går andra året på gymnasiet. Vi var också och skrev ut oss på Bup för ett tag sen . Vilken känsla! Både jag och A njöt i fulla drag. Inte för att bup varit något negativt, tvärtom. Vi har fått mycket hjälp. Men att ta ett nytt steg framåt, se framtiden an och veta att nu är allt bättre, inte så konfliktfyllt och stökigt.
Jag och A har alltid haft en bra relation men har givetvis haft våra duster. Med åren och mognad från A har hen förstått att jag gör det jag gör för hens skull. För att hen ska må bra. Jag är på hens sida.
Nu är hen en trygg och glad 18-åring som trivs med sitt liv. Hen kommer inte gå ut gymnasiet med toppbetyg men hen är godkänd i allt och ligger lite över i vissa ämne. Går i en klass med bara 10 elever och lärarna förstår att hen ibland måste gå iväg en stund eller lyssna på musik medan hen jobbar. Men hen fixar det! Jag är så sjukt stolt över A och hur hen har blivit som ung vuxen. Hjälpsam, snäll, massor med humor och alltid en kram över.
Tycker det är så bedrövligt tråkigt att grundskolan är så dåligt rustad för barn med lite extra behov av hjälp. Och vad jag läst kommer resurserna bli ännu mindre. Katastrof! Det är så synd att skolan inte inser att den måste ändra sej, inte barnen.
När jag ser tillbaka på A´s grundskoletid är det med sorg i hjärtat. Hur många gånger hämtade jag inte en liten taggtrådsunge på fritids som fått höra så många tråkiga saker sagt till sej av de vuxna i skolan att man som vuxen hade funderat på att byta jobb direkt om det varit på ens arbetsplats och en kollega behandlat en så.
Hoppas verkligen att allt ska bli bättre för dom som börjar nollan nu och har en lång och slitsam 10 års period framför sig. Glad att vi har det bakom oss nu. Härligt att höra att din dotter också trivs på sin skola.
Dessa hjärtebarn förtjänar bara det bästa med allt dom har med sej i bagaget!!
MVH en glad och stolt mamma

Livet är inte statiskt - det är dynamiskt, ständigt i rörelse. Det är viktigt att tänka på i stunder då mycket kan kännas tungt. (Jag har tagit bort allt som kan identifiera familjen, som jag alltid gör när jag lägger ut mejl här på bloggen).

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…