måndag 29 april 2013

Ett mejl fyllt av hopp


För ett par år sedan intervjuade jag tolv föräldrar till barn med npf-diagnoser. Intervjuerna blev, tillsammans med en undersökning av 300 föräldrar - en bok som fick namnet "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Nu, några år efter intervjuerna får jag det här mejlet i min mejlbox. Det är från en av föräldrarna som jag intervjuade. Mamman ville berätta hur livet ser ut för henne och hennes barn nu, några år senare. Det andas hopp det här mejlet. Därför bad jag mamman om att få lägga ut mejlet här på min blogg. Mamman sa ja så här är mejlet.
Hej Malene!
Satt och läste din blogg om att du och din dotter varit och "skrivit ut" er i och med att hon fyller 18 och kände att jag ville höra av mig till dej!
Jag var med i din bok om föräldrar till barn med npf. Nu har mitt barn fyllt 18 och går andra året på gymnasiet. Vi var också och skrev ut oss på Bup för ett tag sen . Vilken känsla! Både jag och A njöt i fulla drag. Inte för att bup varit något negativt, tvärtom. Vi har fått mycket hjälp. Men att ta ett nytt steg framåt, se framtiden an och veta att nu är allt bättre, inte så konfliktfyllt och stökigt.
Jag och A har alltid haft en bra relation men har givetvis haft våra duster. Med åren och mognad från A har hen förstått att jag gör det jag gör för hens skull. För att hen ska må bra. Jag är på hens sida.
Nu är hen en trygg och glad 18-åring som trivs med sitt liv. Hen kommer inte gå ut gymnasiet med toppbetyg men hen är godkänd i allt och ligger lite över i vissa ämne. Går i en klass med bara 10 elever och lärarna förstår att hen ibland måste gå iväg en stund eller lyssna på musik medan hen jobbar. Men hen fixar det! Jag är så sjukt stolt över A och hur hen har blivit som ung vuxen. Hjälpsam, snäll, massor med humor och alltid en kram över.
Tycker det är så bedrövligt tråkigt att grundskolan är så dåligt rustad för barn med lite extra behov av hjälp. Och vad jag läst kommer resurserna bli ännu mindre. Katastrof! Det är så synd att skolan inte inser att den måste ändra sej, inte barnen.
När jag ser tillbaka på A´s grundskoletid är det med sorg i hjärtat. Hur många gånger hämtade jag inte en liten taggtrådsunge på fritids som fått höra så många tråkiga saker sagt till sej av de vuxna i skolan att man som vuxen hade funderat på att byta jobb direkt om det varit på ens arbetsplats och en kollega behandlat en så.
Hoppas verkligen att allt ska bli bättre för dom som börjar nollan nu och har en lång och slitsam 10 års period framför sig. Glad att vi har det bakom oss nu. Härligt att höra att din dotter också trivs på sin skola.
Dessa hjärtebarn förtjänar bara det bästa med allt dom har med sej i bagaget!!
MVH en glad och stolt mamma

Livet är inte statiskt - det är dynamiskt, ständigt i rörelse. Det är viktigt att tänka på i stunder då mycket kan kännas tungt. (Jag har tagit bort allt som kan identifiera familjen, som jag alltid gör när jag lägger ut mejl här på bloggen).

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...