Fortsätt till huvudinnehåll

Ett mejl fyllt av hopp


För ett par år sedan intervjuade jag tolv föräldrar till barn med npf-diagnoser. Intervjuerna blev, tillsammans med en undersökning av 300 föräldrar - en bok som fick namnet "Man dör inte, men man blir en ganska knäckt människa". Nu, några år efter intervjuerna får jag det här mejlet i min mejlbox. Det är från en av föräldrarna som jag intervjuade. Mamman ville berätta hur livet ser ut för henne och hennes barn nu, några år senare. Det andas hopp det här mejlet. Därför bad jag mamman om att få lägga ut mejlet här på min blogg. Mamman sa ja så här är mejlet.
Hej Malene!
Satt och läste din blogg om att du och din dotter varit och "skrivit ut" er i och med att hon fyller 18 och kände att jag ville höra av mig till dej!
Jag var med i din bok om föräldrar till barn med npf. Nu har mitt barn fyllt 18 och går andra året på gymnasiet. Vi var också och skrev ut oss på Bup för ett tag sen . Vilken känsla! Både jag och A njöt i fulla drag. Inte för att bup varit något negativt, tvärtom. Vi har fått mycket hjälp. Men att ta ett nytt steg framåt, se framtiden an och veta att nu är allt bättre, inte så konfliktfyllt och stökigt.
Jag och A har alltid haft en bra relation men har givetvis haft våra duster. Med åren och mognad från A har hen förstått att jag gör det jag gör för hens skull. För att hen ska må bra. Jag är på hens sida.
Nu är hen en trygg och glad 18-åring som trivs med sitt liv. Hen kommer inte gå ut gymnasiet med toppbetyg men hen är godkänd i allt och ligger lite över i vissa ämne. Går i en klass med bara 10 elever och lärarna förstår att hen ibland måste gå iväg en stund eller lyssna på musik medan hen jobbar. Men hen fixar det! Jag är så sjukt stolt över A och hur hen har blivit som ung vuxen. Hjälpsam, snäll, massor med humor och alltid en kram över.
Tycker det är så bedrövligt tråkigt att grundskolan är så dåligt rustad för barn med lite extra behov av hjälp. Och vad jag läst kommer resurserna bli ännu mindre. Katastrof! Det är så synd att skolan inte inser att den måste ändra sej, inte barnen.
När jag ser tillbaka på A´s grundskoletid är det med sorg i hjärtat. Hur många gånger hämtade jag inte en liten taggtrådsunge på fritids som fått höra så många tråkiga saker sagt till sej av de vuxna i skolan att man som vuxen hade funderat på att byta jobb direkt om det varit på ens arbetsplats och en kollega behandlat en så.
Hoppas verkligen att allt ska bli bättre för dom som börjar nollan nu och har en lång och slitsam 10 års period framför sig. Glad att vi har det bakom oss nu. Härligt att höra att din dotter också trivs på sin skola.
Dessa hjärtebarn förtjänar bara det bästa med allt dom har med sej i bagaget!!
MVH en glad och stolt mamma

Livet är inte statiskt - det är dynamiskt, ständigt i rörelse. Det är viktigt att tänka på i stunder då mycket kan kännas tungt. (Jag har tagit bort allt som kan identifiera familjen, som jag alltid gör när jag lägger ut mejl här på bloggen).

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…