söndag 19 maj 2013

Återigen - om smygkritiserande av npf-diagnoser

Återigen är det någon som vill diskutera ADHD. Den här gången är det Svenska Dagbladets Ledarskribent IVAR ARPI som vill säga vad han tycker om adhd-diagnoser. Svenska Dagbladet - det är en ganska "tung" tidning. Ledarsidan - det är en ganska "tung" avdelning i tidningen. Ivar Arpi, vill diskutera och har många intressanta och viktiga åsikter som han för fram i sin ledarartikel. Icke desto mindre slutar det, som så många gånger förr med en eftersmak av att ADHD egentligen för det mesta bara är en "hittepå-grej" som därför är svår att förhålla sig till och ta på allvar. Som journalist/opinionbildare/folkbildare har man ett mycket stort ansvar för vad som kommer ur en ens dator eller ur ens mun och framförallt när man jobbar på ett mediabolag som har så högt förtroende bland människor - som SvD har.

Därför tycker jag att det är på sin plats att titta på texten och fundera på vad den gör mot oss som läser den, även om det är tio dagar sedan texten publicerades. Vill du läsa texten där den är införd så kan du gå in här och läsa, eller läs hela texten här under. Efter den kommer min analys och åsikter på delar av Ledaren.



Här kommer ledarartikeln i sin helhet, där jag har "gulat" det jag reagerar på, som jag tar upp här nedan. Hör gärna av dig och säg vad du tänker om detta, du som läser och om Ivar Arpi läser - du är hjärtligt välkommen att bemöta det jag skrivit till dig1

ADHD är även en samhällsdiagnos

Antalet barn och vuxna som får diagnosen ADHD växer hela tiden. Det gäller inte bara i Sverige. I USA får var femte pojke diagnosen och elva procent av skolbarnen har någon diagnos med koncentrationssvårigheter. Man har kunnat visa att runt hälften av dem som sitter i fängelse har diagnosen ADHD. Skolinspektionen gör under 2013 en granskning av situationen för elever med ADHD, meddelade man härom dagen. Upplägget är att se hur skolmiljön är anpassad efter enskilda elever som har fått diagnosen. Det är en bra satsning. Som de konstaterar i forskningsöversikten så gäller att ”forskning kring skolsituationen för elever med ADHD kan betraktas som sparsam”. Ju tidigare barn kan få hjälp med sina problem desto mindre är risken att det går åt pipsvängen.
Frid och fröjd då eller?
Nej, det finns problem både med diagnosen ADHD, och hur den används. Kriterierna är så diffusa att risken för att diagnosticera för många är överhängande. Det finns inget exakt blodprov att ta, som visar på ADHD bortom alla tvivel, så att säga. I stället handlar det om en sammanvägning av olika symptom. Den enes ADHD-diagnos liknar inte alltid den andres. Risken med diagnoser som inte är väl avgränsade är att man börjar behandla symptom hos individen som egentligen finns i den bredare kulturen. Det står utom alla tvivel att det finns människor som har ADHD, och som i en annan tid hade haft svårt att ingå i samhället. I dag kan de få behandling som hjälper. Men det är mycket som talar för att det sker en överdiagnosticering, att man försöker behandla ett större samhällsproblem på individnivå. Och i fallet med skolan kan det handla om att individualisera problem som egentligen har att göra med bristfällig pedagogik. Övergången till en skola där eleven ska arbeta alltmer självständigt missgynnar dem som har ADHD. Men det kan också vara så att diagnosen ökat i vanlighet på grund av flumskolans låga och diffusa krav.
I en artikel i Sydsvenskan från 2011 konstaterar man att ADHD-diagnoserna fördubblats på tre år, men också att diagnosen kan bli ett sätt att legitimera varför vissa förtjänar mer uppmärksamhet än andra. Dessutom fördelas diagnosen ojämnt mellan könen och samhällsgrupper. I USA har särkilt pojkar från olika minoriteter fått diagnosen på senare år.
– Utöver de barn som har adhd-dia­gnos finns det ytterligare en grupp som har adhd-symptom, men som inte uppfyller alla kriterier för dia­gnos. De barnen kan ha lika stora svårigheter i vardagen och behöver också stöd och hjälp, säger psykologen Gunilla Granholm som arbetar med barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i Malmö. (Sydsvenskan)
I Skolinspektionens litteratursöversikt som de gjort inför granskningen skriver de just att medicinska diagnoser ofta är ett sätt att motivera fördelning av resurser. ”Medicinsk diagnos anses av ca 70 procent av rektorerna i granskningen ha stor betydelse för tilldelning av resurser för särskilt stöd. Detta bekräftas även av andra studier, där diagnos anses kunna bidra till att skolan får resurser och för att förklara problem kring en elev för andra föräldrar.”
På samma linje i Lärarnas tidning konstaterar man i en artikel från 2012 att var fjärde grundskollärare vägras extra resurser till elever i behov av särskilt stöd om eleven inte har en diagnos.
På en samhällelig nivå rör vi oss också mot en kultur där problem patologiseras, och psykologiseras – en terapikultur. I nyutkomna boken Homo patologicus skriver Fredrik Svaneus, professor i filosofi, om medicinska diagnoser i vår tid, och hur dessa även har blivit en politisk och filosofisk fråga. ”Diagnosen talar om för oss vad som är ett verkligt problem, och den ger också vårt lidande en riktning och en form som kan tjäna som en ny identitet”.
Det gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt vad gäller ADHD. Det är otvivelaktigt så att många som tidigare ansågs bortom räddning i dag kan få hjälp. Här har det skett fantastiska framsteg. Å andra sidan finns det mycket som tyder på att för många får diagnosen. När extrastöd i skolan blir beroende av en diagnos skapas en osund incitamentsstruktur för både lärare, föräldrar och skolor.


Här kommer mina åsikter om Ledaren. Jag har klippt ur och "gulat" de delar som jag vill ta upp till diskussion.

"Antalet barn och vuxna som får diagnosen ADHD växer hela tiden."
Ja, precis som astma, allergier och vissa cancersjukdomar, bland många andra, växer i antal varje år. När ökning av andra, medicinska diagnoser beskrivs så finns det inget ifrågasättande i riktigheten av att läkare sätter diagnoser/upptäcker sjukdomar/funktionsnedsättningar hos sina patienter. Konstigt tycker jag, borde det inte vara samma sak, vad än diagnosen/sjukdomen/funktionsnedsättningen sitter och vad den heter?

 "Ju tidigare barn kan få hjälp med sina problem desto mindre är risken att det går åt pipsvängen"
Bara genom att skriva denna mening avslöjar Ivar Arpi sin okunskap om vad adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär. Ett barn med adhd behöver "inte få hjälp med sina problem" för att det inte ska "gå åt pipsvängen". Ett barn med adhd behöver bli mött på rätt sätt  av människor med kunskap om vad adhd innebär. Det är något helt annat än att se barnet med adhd som varande den som har "problem".

Nej, det finns problem både med diagnosen ADHD, och hur den används. Kriterierna är så diffusa att risken för att diagnosticera för många är överhängande.
Ivar Arpi skriver att det finns en risk som är "överhängande" att för många får diagnosen adhd eftersom kriterierna är överhängande. Då undrar jag Ivar Arpi, rent logiskt - borde det inte finnas en lika stor risk som är "överhängande" att för få får diagnosen...? Och gäller inte det för alla diagnoser/sjukdomar/funktionsnedsättningar där man inte kan ta ett blodprov för att bevisa att en person har en diagnos/sjukdom/funktionsnedsättning - till exempel sömnsjukdomen Narkolepsi, varför skrivs det aldrig om det - att risken kan vara överhängande där, att för många får diagnosen - bara som ett exempel? Det finns inget självändamål med att göra en utredning och ge/få en diagnos inom det neuropsykiatriska spektrat - en utredning och en eventuell diagnos får man för att ens vardag inte fungerar!

Men det är mycket som talar för att det sker en överdiagnosticering, att man försöker behandla ett större samhällsproblem på individnivå
Jag skulle bra gärna vilja veta, vad det är som talar för det - annat än att fler får diangosen adhd idag än för fem, tio år sedan, vilket ju inte alls svarar på om det egentligen sker en överdiagnosticering.

 ”Diagnosen talar om för oss vad som är ett verkligt problem, och den ger också vårt lidande en riktning och en form som kan tjäna som en ny identitet”.
Ja, diagnosen skapar en slags identitet, men det är nog framförallt människor som inte befinner sig i närheten, eller själva har en adhd-/autismdiagnos som tror att människor "blir sin diagnos". Däremot slipper många, när man fått sin diagnos att slippa identifiera sig med "värdelös" och "hopplös". Efter diagnosen blir det mer "jag är först och främst mig själv och sedan har jag en diagnos", precis som det är för människor med, låt oss säga, astma eller allergi.

Å andra sidan finns det mycket som tyder på att för många får diagnosen. När extrastöd i skolan blir beroende av en diagnos skapas en osund incitamentsstruktur för både lärare, föräldrar och skolor.
Återigen, som slutkläm låter Ivar Arpi oss förstå att det är många som får en diagnos - som inte borde ha det, men han förklarar inte heller här vad det beror på, eller några bevis på att det faktiskt är som han skriver två gånger i artikeln.


Nej, låt oss, en gång för alla börja jobba med att människor med en funktionsnedsättning inom det neuropsykiatriska funktionsområdet ska få slippa artiklar som smygkritiserar en funktionsnedsättning som faktiskt finns. Ingen annan funktionsnedsättning (vad jag känner till, rätta mig gärna om jag har fel) behöver utstå detta ständiga ifrågasättande som människor med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller de som jobbar proffessionelt med frågorna - behöver utstå.



6 kommentarer:

Emelie sa...

Skaffa Flattr! http://flattr.com/

Jag vill kunna bidra till din kamp mot okunskapen.

/ Emelie

malene larssen sa...

Jag ska försöka göra det, men måste erkänna att jag inte har en aning om vad det är... Förklara gärna för mig så jag lättare kan skaffa det:)

Anonym sa...

Intressant läsning!
Jag delar din kritik i artikeln.
Jag tror att fler får diagnos i dag för att man har blivit bättre på att upptäcka och diagnostisera. Alltså har för få människor fått diagnos. Även mer kunskap om ADHD.

Ivar skriver i texten att det kan vara så att diagnosen ökat p.g.a. flumskolans låga och diffusa krav. Här skulle jag villa påstå att kraven istället är för höga, eller egentligen fel ställda. Likaså diffusa krav precis som Ivar skriver. Diffusa på så sätt att allt för mycket eget ansvar för lärandet lämnas till eleven (vilket Ivar också skriver).

Har man en ADHD problematik så märks ju dessa av mer om man har fel pedagogisk struktur, med rätt anpassningar så behöver det ju inte märkas jättemycket. Ungefär som att man kan ha mjölk allergi och så länge man anpassar sin kost så går det bra och tvärtom. Men diagnosen har man ju ändå kvar i grunden. Jag har t.ex. fått IBS konstaterat. Det är en diagnos som inte heller går att fast ställa med blodprov utan den diagnosen får man man kan utesluta alla andra tänkbara magåkommor.

Jag kan till viss del hålla med Ivar om att det är ett samhällsproblem. Men ur mitt perspektiv är det det för att man inte t.ex. ändra i lärarutbildningen så att de som ska bli lärare MÅSTE läsa om diagnoserna ADHD,Autism,Asperger, Koncentrationsstörningar etc...Likaså är det ett samhällsproblem när man måste ha en diagnos i botten för att få tillgång till extra stöd i skolan. Så står det inte i skolans styrdokument, där står att alla ska få den hjälp de behöver. Detta är ett samhällsproblem,
En diagnos ska är i första hand inte vara till för att omgivningens skull utan för individen själv.

Anonym sa...

Hej!
Tack för många bra tankar!!
Jag är en tjej på 15 år som för ett halvårsen fick diagonsen ADD. Och när jag gick i 2:an så fick jag diagnosen Dysleksi!
och jag går på medcin nu! Min medecin har ökat livskvaletin jätte mycket för mig! I LOVE IT!!

Mina föräldrar har hela tiden vetat att jag är unik så att säga.Jag lärde mig inte prata för änn mycket sent. Jag har haft mycket stora sömn poblem! Jag har alltid tyckt det är jätte svårt att springa hoppa och gå m.m.
Under många år har jag varit mobbad både från andra elever och för den delen lärare också. Mamma och pappa har sökt för i huved sak sömnen. Men läkaren bara skrattade åt oss!Alla lärade har bara sagt att det går över.

Men så kom en dag i 6:an så mamma och pappa tog mig till ett möte innan utreding eller vad man nu ska säga. Vi hamnade hos en person som var trött på jobbet. Och när hon sa att jag skulle utredas för ADD/ADHD så blev jag hur arg och ledsen som helst!
Så då ansåg dem att man skulle vänta till jag skulle vara moteverad...
Och jag "moteverad" nu i 8:an.
Där gick 2 år till spilo!
Och under tiden så hann jag läsa vad ända grej om ADD/ADHD på internät. Jag hann då fatta att jag hade ADD. Det var jätte jätte tufft att förstå att jag har ADD helt ensam. För då var inte bup inblandan. Så när jag satt och utredes så visste jag i primsip redan svaret!

Varje dag hör jag att man säger till varandra i klassrummet " Har du damp eller?"
Eller: han har säkert ADHD!
Varje dag jag hör detta så känns det så ett slag i magen! Det är hämskt!

Det finns JÄTTE dålig kunskap bland lärare!!!(Dock menar jag inte alla men 9 av 10 har dålig kunskap)

Kort och gott:
Jag har inte valt att ha det.
Men ni som har det omkring er har ett val att hjälpa mig.

Emelie sa...

Flattr: Låt dina fans stödja dig med mikrodonationer.

Kolla hur det ser ut på Värvets hemsida,

http://värvet.se/podcast/63-kristian-gidlund/

Under knapparna "Facebook" och "Twitter" finns en grön knapp för mikrodonation. Jag antar att du kan lägga till den i din Blogg när du registrerat dig som "creator" på Flattr.

http://flattr.com/creator

Jag är själv bara registrerad som donator och har tyvärr inte koll på om det är en lönsam affär.

------

Keep up the good work Malene! Du gör det så bra.

/ Emelie

malene larssen sa...

Hej Emelie. Tack för ditt tips och ditt engagemang. Jag var inne och kikade, men måste nog erkänna att jag är rätt dålig på allt som har med datorer och teknik att göra så jag backade på detta. Vet inte riktigt vad jag skall göra eller om det blir bättre, så jag hoppas att det att jag skriver den här bloggen ska göra att fler läser och fler sprider och fler lär sig om npf-diagnoser.
Kram
Malene

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...