Njutläsning

Tänk dig ett barn, ja, säg att det är en pojke, runt sju år. Tänk dig pojken, sju år som just börjat glänta på skafferiet till lässkatten. Det glittrar där inne, sprakar och äntligen är springan så stor att barnet kan se hur det glittrar, kan greppa skatterna med sina bara händer. Han är sugen på att öppna mer, tränar hemma på att läsa. Han hittar en bok om rymden. Rymden är det som fascinerar honom mest just nu.

Man har "njutläsning" i skolan. Barnen skall lära sig njuta av en god bok varje dag en liten stund.

Pojken bestämmer sig för att ta med sig rymdboken och njuta av den på lässtunden i skolan. Han har ryggsäcken med rymdboken på ryggen när han går till skolan på morgonen. Han är stolt över boken, han skall visa klasskompisarna. Sedan skall han läsa om planeterna, solen, de svarta hålen och astronauterna. Han längtar lite till "njutläsningen" där han går mot skolan.

Tänk sedan att pojken tar fram boken och fröken säger "den är för svår för dig, den kan du inte läsa, det är en faktabok, den får du inte läsa för på njutläsningen läser vi skönlitterära böcker".

Tänk själv hur pojkens glädje förbyts till ledsamhet och lite skam. "Jag läser så dåligt att jag kan inte läsa den här boken". Dörren till lässkafferiet stängs igen med en hård smäll. För en del barn är det svårt att öppna efter en sådan smäll. 

På eftermiddagen säger pojken till mig "jag läser sämst i klassen, för jag kan inte läsa i rymdboken, den är för svår för mig". Dörren till skafferiet är stängd och lär så förbli ett tag till.

Men vem kan egentligen bedöma och bestämma vad man läser när man njuter, tänker jag?

Återigen säger jag att vi lärare allt för ofta missar poängen med att vara pedagoger. Varför är vi lärare och vad vill vi ge eleverna med vårt arbete?

Vi är ju lärare för att vi vill hjälpa eleverna att utvecklas, inte stänga till, inte agera fängelsevakt, öppna upp, öka förmågor.