Fortsätt till huvudinnehåll

Om stöd som tas bort


För något år sedan samtalade jag mycket med en ung tjej. Bland mycket annat, pratade vi om det här med npf och svårigheten med att få stöd över tid. När stödet kommer och det så smått börjar flyta på kring den här tjejen så börjar man diskutera att ta bort stödet. "Allt verkar ju fungera så bra nu". 
Tjejen berättade samma sak som andra människor jag träffat med erfarenhet av npf gör, nämligen att man till en början, efter utredning och diagnos om något neuropsykiatriskt funtionshinder får stöd och hjälp. Ganska bra, ibland, till och med. 
Så går det ett tag. Mycket av det som var svårt innan utredning, diagnos, stöd, hjälp och (ibland) medicin fungerar sakta men säkert bättre. Alla blir glada och nöjda. Det flyter på ett tag. Sedan kommer diskussionen igång.
- Men nu går det ju så bra. Kanske att vi skall ta bort stödet några timmar, kanske skall vi försöka med andra böcker, kanske du klarar dig i den stora klassen?
Alla är glada. Barnet för att det fungerar bättre och hon/han känner sig nöjdare med sig själv. Hon är stolt över att det går bättre, att hon lyckas. Föräldrarna som ser att barnet är gladare och fungerar bättre och skolan som ser en elev som det fungerar enklare med. Alla är nöjda och glada. 
Att få stöd under lång tid och att sedan när lite stöd plockas bort, att det görs med väldigt mycket omsorg och  kontroll är oerhört viktigt. Det kan vara skillnad på liv och död. 
Så tar man bort stödtimmar, med extra resurser, liten grupp, annat stöd. Förändrar. Nu har ju barnet lärt sig, "vuxit till sig", "mognat" och nu har ju behovet av att få stöd och hjälp minskat betydligt. Eller?
Krasch. Plötsligt är man på samma, jobbiga ställe som innan allt det bra hände. Ingen förstår varför. Frustration hos de vuxna. Ilska och ledsamhet hos barnet. Varför?
Det var ju stödet, allt fluffande runt barnet som gjorde att det blev så bra. Det var inte barnet som på ett halvår fixade allt - det var stödet. Så när stödet togs bort trillade barnet ihop igen.
Nästa gång är det svårare att resa på sig. Då har man fått ytterligare en smocka som talar om att "du duger inte, du är slö, du är lat, du tar en massa extra tid".
Efter den smockan kanske barnet, jag säger bara kanske, men ändå - inte orkar resa på sig en gång till. 
Tjejen jag tänker på, som jag pratat många timmar med lever inte längre. Hon orkade inte ta sig upp efter sista smockan...
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…