Stressens påverkan på oss

Det finns en ekvation när det gäller stress, som är viktig att känna till och som är viktig att hålla sig till.  I samhället vi lever, med skola, arbete, sociala relationer, att passa in, att nå upp till, att duga - då kommer massor av krav. När kraven och förväntningarna är för höga tar det inte lång tid att slipas ner till att inte orka någonting.

Enkelt förklarat kan man säga att lagom krav som är anpassade till förmågan ser till att stressen hålls på en rimlig och gripbar nivå.

Att leva med eller bredvid neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är oerhört krävande och stressande. Att ha en funktionsnedsättning är jobbigt i sig, men det jobbigaste är nog ändå det där att inte bli trodd, att bli avpolleterad som någon som inte gör sitt bästa, som inte försöker, som ställer till det för sig, som misslyckas för att man inte vill eller känner för det. Den stressen är svår att ta bort, men vi måste försöka för att orka vidare.

Ekvationen, som kan användas till mycket och som förklarar mycket ser ut så här. 

När du lever ett liv där det som förväntas av dig och kraven på dig är ungefär de samma som du har förmåga till blir din vardag ganska trevlig att leva. Siffran blir 1 utgifter och inkomster är konstant på ett sätt som gör att det är lätt att finna balans i vardagen.

Om du däremot lever ett liv där förväntningarna på dig och kraven på dig (i skolan, på ditt arbete, hemma) är högre än vad du har förmåga till/upplever att din förmåga klarar av så hamnar du i en situation som ständigt känns stressande. Inte för att du vill, men för att du blir tvingad av saker som finns utanför din kontroll. 

Problemet med stressen är att man kanske inte kan öka sin förmåga, men att omgivningen inte förstår det utan fortsätter sätta press och förvänta sig saker som är omöjliga att lyckas med. Då måste man själv se till att sänka kraven på sig själv och eventuellt på sin omgivning. Ingen mår bra av att ha krav som är omöjliga att nå upp till. När omgivningen inte förstår det, då blir risken stor att stressen ökar och därmed kommer följdsjukdomarna "som ett brev på posten". Med ständig stress utvecklar människohjärnan fobier, ångest, självskedabeteende etc, etc.

Vad man kan göra för att få ekvationen att hamna på ett och därmed minska stress är:

Försöka ställa lagom krav så att det blir lagom i förhållande till förmågan (man kan ju ha skyhög förmåga i ett område där det tyvärr inte ställs krav och då hjälper inte det att man är jätteduktigt på världens ormar tex). Sänka kraven och därmed sänka stressen på personen i stress.

Om man inte kan det av någon anledning så måste man åtminstone se till att man har återhämtningsperioder då man gör saker som ger energi och därmed minskar stress och ökar motståndskraften mot stress.

När man lever i ständig stress av att andra människor, skolpersonal, socialtjänst, släktingar och vänner tycker saker om familjen som man vet att man inte kan hjälpa/lösa för att man lever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar då får man försöka hitta andra människor som vet, som förstår, som kan stötta, acceptera och respektera. Då minskar också stressen.

(Just nu är jag väldigt stressad, kanske därför det blev ett ganska rörigt inlägg och kanske därför jag inte skrivit något på en vecka, jag återhämtar mig kan man nog säga...)

Läs fler inlägg om stress i familjer med neuropsykologiska funktionsnedsättningar hos neurobloggarna.