"Det har varit en ynnest!"

Jag känner en tjej som i morgon slutar nian för andra gången. Förra året gick hon ut nian, ett år "för sent" och i år har hon läst upp några ämnen som hon inte var godkänd i. Nu, två år efter att hennes jämnåriga gick ut högstadiet, är hon äntligen klar med grundskolan. Att hon blir klar i år och inte för ett år sedan eller för två år sedan, gör mig ingenting och inte henne heller, tror jag. Att det kommer att ta flera år innan gymnasiet är avklarat är inte heller något vi oroar oss för längre.

I går eftermiddag hämtade jag henne från det läger där hon tillbringar en helg i månaden och två sommarlovsveckor. Där hon tillbringat en helg i månaden de senaste, snart sex åren. Igår pratade jag med en av ledarna. Han har känt henne så länge som hon gått på lägret. Han har följt henne i sex år. Nu ska han flytta och slutar därför som ledare.

- Tack för de här åren, jag hade köpt en present till dig om jag vetat, men jag förstod det som att du bara skulle vara pappaledig några månader, sa jag och gav honom en kram.

Det var då han sa de fina orden som jag kommer att bära med mig länge...

- Det har varit en ynnest.

Så sa han och det värmer så gott att tänka på.

Det har också varit en ynnest för oss!

Visst har vi stött på och fortsätter stöta på människor som inte förstår. Som ifrågasätter och skakar på huvudet, men den här texten är inte om dem. Den här texten om och för alla er fantastiska som hjälpt och stöttat på olika sätt längst vägen. Som fortfarande hjälper, stöttar och kämpar med oss.

Jag tänker på Annika som var assistent till flickan när hon gick på dagis och jag tänker på Anette som var klassföreståndare under flera år. Jag tänker på Jenny och Anette, specialpedagogerna som jobbade med flickan under de sista åren på mellanstadiet. Jag tänker också på Chris, rektorn som hjälpte så mycket under några år. Jag tänker på Annika på Familjestödsenheten. Jag tänker på Ylva, flickans läkare på BNK. Jag tänker på Solveig och Birgit som jobbade så oerhört ambitiöst med flickan när hon gick på högstadiet och på kuratorn och specialpedagogen på samma skola. Jag tänker på Anita på Yrk där flickan läst det senaste året och på rektorn på samma skola som gjort så att flickan kan gå kvar på skolan, fast hon egentligen inte är berättigad, men för att hon inte har något annat alternativ som kommer att fungera lika bra. Jag tänker på alla ledare på Ågrenska och på Nelly som är stödkompis.  Jag tänker på flickans morfar och på hennes ena moster som funnits, lyssnat och ställt upp. Jag blir lite rörd när jag skriver det här och samtidigt som jag kämpar med att hålla tillbaka tårarna så oroar jag mig för att missa någon av alla er fantastiska människor som gjort så mycket. Om jag glömt någon så vet du, som eventuellt läser här, att jag tänker på dig också... Jag säger som mannen vi träffade igår;

- Det har varit en ynnest. Det har verkligen varit en fantastisk ynnest att lära känna er och få stöd och hjälp av er. Tack!

Tack vare er orkar jag vidare och numera kan jag hjälpa människor i min tur, men framförallt har ni hjälpt till att ge min dotter en uppväxt som inte varit lätt, men som ändå fungerat, som gör att hon är en hel människa, utan allt för många pålagringar, trots allt, just tack vare er.

Som sagt, tack, från hela mitt hjärta, det har varit en ynnest!