Fortsätt till huvudinnehåll

"Det har varit en ynnest!"

Jag känner en tjej som i morgon slutar nian för andra gången. Förra året gick hon ut nian, ett år "för sent" och i år har hon läst upp några ämnen som hon inte var godkänd i. Nu, två år efter att hennes jämnåriga gick ut högstadiet, är hon äntligen klar med grundskolan. Att hon blir klar i år och inte för ett år sedan eller för två år sedan, gör mig ingenting och inte henne heller, tror jag. Att det kommer att ta flera år innan gymnasiet är avklarat är inte heller något vi oroar oss för längre.

I går eftermiddag hämtade jag henne från det läger där hon tillbringar en helg i månaden och två sommarlovsveckor. Där hon tillbringat en helg i månaden de senaste, snart sex åren. Igår pratade jag med en av ledarna. Han har känt henne så länge som hon gått på lägret. Han har följt henne i sex år. Nu ska han flytta och slutar därför som ledare.

- Tack för de här åren, jag hade köpt en present till dig om jag vetat, men jag förstod det som att du bara skulle vara pappaledig några månader, sa jag och gav honom en kram.

Det var då han sa de fina orden som jag kommer att bära med mig länge...

- Det har varit en ynnest.

Så sa han och det värmer så gott att tänka på.

Det har också varit en ynnest för oss!

Visst har vi stött på och fortsätter stöta på människor som inte förstår. Som ifrågasätter och skakar på huvudet, men den här texten är inte om dem. Den här texten om och för alla er fantastiska som hjälpt och stöttat på olika sätt längst vägen. Som fortfarande hjälper, stöttar och kämpar med oss.

Jag tänker på Annika som var assistent till flickan när hon gick på dagis och jag tänker på Anette som var klassföreståndare under flera år. Jag tänker på Jenny och Anette, specialpedagogerna som jobbade med flickan under de sista åren på mellanstadiet. Jag tänker också på Chris, rektorn som hjälpte så mycket under några år. Jag tänker på Annika på Familjestödsenheten. Jag tänker på Ylva, flickans läkare på BNK. Jag tänker på Solveig och Birgit som jobbade så oerhört ambitiöst med flickan när hon gick på högstadiet och på kuratorn och specialpedagogen på samma skola. Jag tänker på Anita på Yrk där flickan läst det senaste året och på rektorn på samma skola som gjort så att flickan kan gå kvar på skolan, fast hon egentligen inte är berättigad, men för att hon inte har något annat alternativ som kommer att fungera lika bra. Jag tänker på alla ledare på Ågrenska och på Nelly som är stödkompis.  Jag tänker på flickans morfar och på hennes ena moster som funnits, lyssnat och ställt upp. Jag blir lite rörd när jag skriver det här och samtidigt som jag kämpar med att hålla tillbaka tårarna så oroar jag mig för att missa någon av alla er fantastiska människor som gjort så mycket. Om jag glömt någon så vet du, som eventuellt läser här, att jag tänker på dig också... Jag säger som mannen vi träffade igår;

- Det har varit en ynnest. Det har verkligen varit en fantastisk ynnest att lära känna er och få stöd och hjälp av er. Tack!



Tack vare er orkar jag vidare och numera kan jag hjälpa människor i min tur, men framförallt har ni hjälpt till att ge min dotter en uppväxt som inte varit lätt, men som ändå fungerat, som gör att hon är en hel människa, utan allt för många pålagringar, trots allt, just tack vare er.

Som sagt, tack, från hela mitt hjärta, det har varit en ynnest!
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…