Fortsätt till huvudinnehåll

Npf-diagnos - till nytta för vem?


Jag var på en väldigt bra föreläsning för ett tag sedan. Den handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Föreläsaren var, som sagt, riktigt bra. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser och om hans oro för att en person som får npf-diagnos stämplas. 
Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet (vad det än råkar vara för svårighet), för omgivningen, för eventuellt behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för. 
Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa. 
Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor under den tiden av våra liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Därför måste vi försöka hitta barn med svårigheter och låta dem få utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare. 
Man pratade, som sagt, också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den. 
Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.
Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet. 
Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi alla med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen. 
Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är tillgångar! De skall "användas" för sina tillgångar, precis som alla människor på jorden ska få använda sig av sina tillgångar. 
(Jag vet att jag kan vara tjatig med detta, att jag skrivit om detta tidigare, men eftersom jag stöter på människor nästan dagligen som inte vill att man gör utredning och diagnos på barn med npf-svårigheter, till skillnad mot alla andra människor med andra funktionsnedsättningar, så kan jag inte sluta tjat). 
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…