Jag var på en väldigt bra föreläsning för ett tag sedan. Den handlade väldigt mycket om det jag brukar prata om på mina föreläsningar - hur vi möter varandra, hur vi pratar med varandra, hur vi tänker om annorlundahet och så vidare. Föreläsaren var, som sagt, riktigt bra. Fast en sak var jag tvungen att lägga mig i. Det var när föreläsaren pratade om diagnoser och om hans oro för att en person som får npf-diagnos stämplas.
Jag räckte därför upp handen och tydliggjorde att diagnos är ett hjälpmedel, ett verktyg för personen som har en svårighet (vad det än råkar vara för svårighet), för omgivningen, för eventuellt behandlande personal runt personen med svårigheten. Då räckte en man upp handen och ifrågasatte diagnos lite grann. Att många han träffar, ungdomar som precis fått diagnos, ofta mår väldigt dåligt och att man behöver ifrågasätta för vem diagnosen är till för.
Jag tänker att alla som får en diagnos nog måste gå igenom en sorgeprocess, att se på sig själv med andra ögon, att sörja det som inte var som man trodde. Alla nära anhöriga gör nog en liknande resa.
Ungdomar som diagnos reagerar naturligt starkt eftersom det händer så mycket med oss människor under den tiden av våra liv. Att få en diagnos i tonåren är nog den värsta tiden att acceptera att man är annorlunda. Då vill ju alla vara lika istället. Därför måste vi försöka hitta barn med svårigheter och låta dem få utredning, hjälp, diagnos, förståelse innan de blir tonåringar. Varje tonåring som får en diagnos är på ett sätt, ett misslyckat "fall" för vuxenvärlden. Vi borde ha sett deras svårigheter tidigare. Vi borde ha hjälpt dem tidigare.
Man pratade, som sagt, också om att diagnosen kan stämpla barnet/ungdomen/den vuxen som får den.
Jag tänker att det är vår samhällsstruktur som stämplar, som väljer ut, som kasserar människor. Om NPF-diagnoser var ett accepterat funktionshinder i vårt samhälle så hade man inte behövs känna att man skämdes och att man var misslyckad. Precis som när man får en astmadiagnos. Inget att skämmas för, därför blir inte heller reaktionen så stark, även om sorgeprocessen förmodligen är densamma.
Ibland, när jag träffar personal och/eller föräldrar till barn med NPF-diagnos så tänker jag att de missuppfattat meningen med diagnos. Diagnosen är alltid till för att hjälpa barnet att lyckas utifrån vad den är, vad den har för lättheter och svårigheter. Ibland verkar det som om man tänker att "nu vet vi svårigheterna, då skall vi träna på dem så att han/hon blir bättre på dem och mer normal". Då tänker jag att vi fullständigt misslyckat kring barnet.
Barnet skall så klart utveckla sina lättheter. Vi skall hjälpa barnet att lyfta. Det gör vi alla med hjälp av kunskapen vi får av utredningen och diagnosen.
Diagnosen är till för den som har svårigheter. Vi andra skall använda den så att vi kan hjälpa människan att dra nytta av sina tillgångar/sina lättheter. Vi skall inte dressera barn som är annorlunda till att passa in. De är tillgångar! De skall "användas" för sina tillgångar, precis som alla människor på jorden ska få använda sig av sina tillgångar.
(Jag vet att jag kan vara tjatig med detta, att jag skrivit om detta tidigare, men eftersom jag stöter på människor nästan dagligen som inte vill att man gör utredning och diagnos på barn med npf-svårigheter, till skillnad mot alla andra människor med andra funktionsnedsättningar, så kan jag inte sluta tjat).
4 kommentarer:
Jag håller till största delen med men det jag, som i den här tankegången i första hand är mamma och i andra hand lärare, kan tycka att skolan nästan alltid gör mitt barn till en pappersprodukt när de diskuterar diagnos. Jag har aldrig känt att min son har betraktas som en person med rättigheter i de uttryck, tonfall som används eller i rena åtgärder från skolans sida. Man pratar och diskuterar om, istället för till, även om vi sitter närvarande och även om man rent praktiskt talar till och i sak använder rätt ord. Att inte få ett respektfullt bemötandet istället för den förståelse och omtanke som man behöver, skrämmer och gör inte situationen mycket lättare för så väldigt många barn/ungdomar och föräldrar. Även om man tror att man pratar till och i all välmening, så blir tilltalet ofta så fel pga att man visar så stor brist på förståelse. Jag önskar att fler lärare fick lära sig hur det känns från barn och föräldrahåll också!
Och så här känner jag, som sagt, med tanke på att jag har erfarenhet både som förälder och lärare. Jag hade alltså insikt i vad npf innebar redan i förväg och har inte haft några problem att acceptera hur det är och har dessutom kunnat förklara på ett bra sätt för min son. Den möjligheten har inte de allra flesta och det behöver vi som lärare tänka på.
Kan man inte hjälpa barn utifrån deras nivå och svårigheter utan diagnos? Vad är det i diagnosen som säger mig något alls om hur barnet är? Alla de hundratals barn med NPF-diagnoser som jag mött i mitt arbete beteer sig helt annorlunda gentemot varandra. Det finns ingen tydlig tillhörighet för att man har en diagnos eller ingen mirakelkur som gör att jag utifrån en diagnos förstår vad just en specifik individ behöver stöttning med. Två barn med ADHD beteer sig helt olika beroende på andra faktorer. En NPF-diagnos i sig ger ingen informattion om individen.
Även om man skulle kunna hjälpa barn utan att de får diagnoser så är det nog svårt för dem, för de kommer undra varför de är annorlunda. Jag hade alltid svårt med allt i skolan: Studier, det sociala, att förstå folk... Jag fick ingen extra hjälp, men om jag fått det skulle jag ändå velat veta varför jag var skulle vara så annorlunda. När jag fick min diagnos i vuxen ålder, då föll alla bitar på plats. Hela livet hade jag anklagat mig själv, att jag var för lat, oseriös, dum, korkad och för konstig och att jag var tvungen att försöka hårdare. Varje gång jag misslyckades med att vara "normal" blev jag deprimerad och tänkte på mig själv som ett mänskligt misslyckande.
En enkel diagnos räddade mig, för att med den så kunde jag sluta anklaga mig själv och släppa mina skuldkänslor. Det var inte mitt fel, jag kunde inte ha gjort något annorlunda.
En diagnos handlar inte bara om att få hjälp med studier och arbete. Det handlar om hela livet.
Tack, Anonymous - för att du förklarar det så bra, just det som faktiskt i förlängningen bara du kan förklara och egentligen svara på, hur diagnosen har spelat roll i ditt liv, både när du inte visste om den och sedan efteråt, det kan se olika ut för olika människor och ingen förutom du vet hur det var och blir för dig. Tack!
Malene
Skicka en kommentar