tisdag 16 juli 2013

Rättegång om att bry sig

Jag var på väg från jobbet. Det var en eftermiddag i maj. Jag trasslade med cykelhjälmen när jag noterade fyra killar i sena tonåren stå och gruffa med varandra mot ett skyltfönster. Jag gick ytterligare några steg när känslan av att något inte stod rätt till grep tag i mig. Jag vände mig om och kunde med en andra blick på killarna se att det här inte var något gruff mellan fyra killar. Istället var det killen som lutade sig mot skyltfönstret som hotades av de andra. Ett par minuter stod jag och funderade på vad jag skulle göra. Sedan tog jag upp telefonen och ringde 112. Jag kikade runt mig och såg mycket folk som gick fram och tillbaka framför killgruppen utan att reagera på det som hände. Jag visste inte vad jag skulle göra, bara att jag måste göra något. Kunde jag fråga de öldrickande killarna på puben bredvid? Strax efter att killen försökte ta sig ur gruppen av killar såg jag honom sjunka ihop mot asfalten. Förmodligen för att han blivit boxad i magen.

Jag stod med telefonen mot örat och väntade på att bli kopplad till polisen när jag kände igen en man som kom ut från porten. Jag visste att han är lärare på skolan som ligger innanför porten. Frågade honom om han visste vilka killarna var. Jo, då han kände till ett par av dem så när jag berättade vad jag sett sa han att han skulle reda ut vad som hände. Han följde med killarna som precis försvunnit in genom porten till skolan. Jag la på luren till polisen, men blev snabbt uppringd.

- Nej, nu är läget inom kontroll så nu behöver jag inte anmäla något mer, sa jag, tackade för mig och tryckte av knappen.

Hela helgen gick jag och funderade på vad som hände med killen efter att jag åkt. Om läraren fick stoppat det som hände eller om kanske han också blev utsatt. Jag hade dåligt samvete för jag hade ju kunnat göra mer när jag tänkte på det efteråt.

Måndag morgon gick jag direkt till rektorsexpeditionen för att ta reda på vad som hänt. Där var full uppståndelse eftersom den utsatta killen jag sett fredag eftermiddag, blivit rånad. Läraren hade följt efter och frågat hur det var. Killen hade känt sig så hotad av situationen att han sagt att allt var bra. Läraren hade gått iväg och då blev killen rånad på det mesta han hade på sig.

Idag var jag kallad som vittne till tingsrätten angående det som hänt. Jag gick det och berättade vad jag sett. Sedan gick jag hem.

Idag såg jag också en äldre man utanför en mataffär som sa till fem tonårskillar. Killarna hade kalasat på glass, godis och dricka och sedan bara släppt papper och flaskor rakt ner på marken. Mannen bad killarna att plocka upp det de skräpat ner varpå han fick svar på tal. Till slut plockade killarna upp skräpet, bara för att sekunden efter att mannen gått iväg släppa ner skräpet igen. Jag tittade på killarna och sa att om det nu var så svårt för dem att plocka upp det de skräpat ner så fick väl jag göra det. Killarna tittade snopet på mig, för hur kan man skälla och gnälla på någon som plockar upp efter en...


Två saker slår mig så här idag efter att jag vittnat och sett den äldre mannen vid affären agera.

1 Man kan aldrig lägga sig i för mycket när det gäller ungdomar. Det är vår plikt som vuxna människor att bry oss, att vara krångliga och säga ifrån för att hjälpa de som växer upp att hitta sin väg. Det är inte alltid roligt, men det är viktigt.

och

2 Det är faktiskt synd om alla inblandade i historien om killen som blev rånad, misshandlad och hotad. Killen som blev utsatt är det, naturligtvis fruktansvärt synd om. Den ångesten han hade under tiden han blev hotad och sedan efteråt, bara för att gå ut, men också för killarna som liksom det bara är synd om för att de är så mycket ute och slirar, på väg ner i diket, sina liv.

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...