Fortsätt till huvudinnehåll

Rättegång om att bry sig

Jag var på väg från jobbet. Det var en eftermiddag i maj. Jag trasslade med cykelhjälmen när jag noterade fyra killar i sena tonåren stå och gruffa med varandra mot ett skyltfönster. Jag gick ytterligare några steg när känslan av att något inte stod rätt till grep tag i mig. Jag vände mig om och kunde med en andra blick på killarna se att det här inte var något gruff mellan fyra killar. Istället var det killen som lutade sig mot skyltfönstret som hotades av de andra. Ett par minuter stod jag och funderade på vad jag skulle göra. Sedan tog jag upp telefonen och ringde 112. Jag kikade runt mig och såg mycket folk som gick fram och tillbaka framför killgruppen utan att reagera på det som hände. Jag visste inte vad jag skulle göra, bara att jag måste göra något. Kunde jag fråga de öldrickande killarna på puben bredvid? Strax efter att killen försökte ta sig ur gruppen av killar såg jag honom sjunka ihop mot asfalten. Förmodligen för att han blivit boxad i magen.

Jag stod med telefonen mot örat och väntade på att bli kopplad till polisen när jag kände igen en man som kom ut från porten. Jag visste att han är lärare på skolan som ligger innanför porten. Frågade honom om han visste vilka killarna var. Jo, då han kände till ett par av dem så när jag berättade vad jag sett sa han att han skulle reda ut vad som hände. Han följde med killarna som precis försvunnit in genom porten till skolan. Jag la på luren till polisen, men blev snabbt uppringd.

- Nej, nu är läget inom kontroll så nu behöver jag inte anmäla något mer, sa jag, tackade för mig och tryckte av knappen.

Hela helgen gick jag och funderade på vad som hände med killen efter att jag åkt. Om läraren fick stoppat det som hände eller om kanske han också blev utsatt. Jag hade dåligt samvete för jag hade ju kunnat göra mer när jag tänkte på det efteråt.

Måndag morgon gick jag direkt till rektorsexpeditionen för att ta reda på vad som hänt. Där var full uppståndelse eftersom den utsatta killen jag sett fredag eftermiddag, blivit rånad. Läraren hade följt efter och frågat hur det var. Killen hade känt sig så hotad av situationen att han sagt att allt var bra. Läraren hade gått iväg och då blev killen rånad på det mesta han hade på sig.

Idag var jag kallad som vittne till tingsrätten angående det som hänt. Jag gick det och berättade vad jag sett. Sedan gick jag hem.

Idag såg jag också en äldre man utanför en mataffär som sa till fem tonårskillar. Killarna hade kalasat på glass, godis och dricka och sedan bara släppt papper och flaskor rakt ner på marken. Mannen bad killarna att plocka upp det de skräpat ner varpå han fick svar på tal. Till slut plockade killarna upp skräpet, bara för att sekunden efter att mannen gått iväg släppa ner skräpet igen. Jag tittade på killarna och sa att om det nu var så svårt för dem att plocka upp det de skräpat ner så fick väl jag göra det. Killarna tittade snopet på mig, för hur kan man skälla och gnälla på någon som plockar upp efter en...


Två saker slår mig så här idag efter att jag vittnat och sett den äldre mannen vid affären agera.

1 Man kan aldrig lägga sig i för mycket när det gäller ungdomar. Det är vår plikt som vuxna människor att bry oss, att vara krångliga och säga ifrån för att hjälpa de som växer upp att hitta sin väg. Det är inte alltid roligt, men det är viktigt.

och

2 Det är faktiskt synd om alla inblandade i historien om killen som blev rånad, misshandlad och hotad. Killen som blev utsatt är det, naturligtvis fruktansvärt synd om. Den ångesten han hade under tiden han blev hotad och sedan efteråt, bara för att gå ut, men också för killarna som liksom det bara är synd om för att de är så mycket ute och slirar, på väg ner i diket, sina liv.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …