Fortsätt till huvudinnehåll

Det finns alltid ett sätt

(Läs gärna hela inlägget - det kommer viktiga saker på slutet!)
Efter några hektiska semesterdagar; Vi fiskade makrill med morfar eftersom Lillebror ville bjuda på makrill på sitt övernattningskalas (30 makrillar hade han räknat ut att vi behövde eftersom mormor och morfar skulle få och vi skulle äta makrill till middag dagen innan kalaset också) - utan att få en endaste liten firre, men mysigt hade vi. Ett övernatningsskalas för sex killar i elvaårsåldern skulle överlevas (vilket det gjordes, vi skippade förresten makrillen när vi nu inte fick upp någon och bjöd på pizza istället...). En bilresa för att lämna Dottern hos en kompis familj som har HÄSTAR hela sommaren skulle göras och en middag med Storsonen skulle inmundigas.

Vi skulle fånga makrill, 30 stycken, men såg mest trutar, vilket jag tyckte var fint och morfar, men inte Sonen och Sonens kompis.

Lite besviken på väg in i hamn...

Sedan gick det bättre när det var övernattningskalas med bästa kompisarna.


Idag är det helt stilla här hos oss och vad man kan njuta av den ibland, stillheten, menar jag.

Jag läste ett par artiklar om en familj i Skåne. Flickan har autism och hamnar ibland i "destruktiva beteenden" står det i tidningen.  En gång i januari hämtades hon i skolan och kördes till ett ungdomshem där man inte är specialutbildad på ungdomar med npf-diagnoser. Jag vet av erfarenhet att det som står i tidningen inte är den fullständiga historien, men det finns mycket att ta till sig och fundera kring i den här historien. Det finns en familj, hennes familj där flickan mår bra för det mesta. Föräldrarna är slutkörda (som många föräldrar till barn med npfsvårigheter). De hade bett om hjälp. Skolan fungerar inte. Där får flickan ofta utbrott. Då får hon straff. Fotbollsträningen där hon är en orädd fotbollsmålvakt fungerar. Där har hennes ledare aldrig sett henne vidare arg egentligen.

Flickan blev alltså hämtad och påsatt handklovar i skolan! Flickan förstod ingenting, såklart. Föräldrarna förstod inte heller något. Många förstår inte hur de ska behandla flickan. Flickan blir arg och destruktiv.

Man ha, på skolan och på socialtjänsten, inte tänket INSE B, tror jag. INSE B där I står för INNAN - vad gör man, eller vad gör man inte INNAN flickan hamnar i affekt, destruktivitet, självskadebeteende.

Man ser på det övriga, som egentligen är det som är minst intressant, nämligen N - som står för NU, S - som står för SEDAN, E - som står för EMOTION/KÄNSLA och B - som står för BETEENDE.

Man ser på allt utom INNAN när man gör som man gör mot flickan. Man ser att flickan reagerar på något, man ger henne ett straff för att hennes känslor har skapat ett beteende.

Om man istället funderat på vad som fungerar och gjort det INNAN så hade flickan sluppit (kanske inte alltid, men lite oftare i alla fall) hamna i affekt. Alltså efter att en situation uppkommit fundera igenom (gärna ta hjälp av någon som kan stå vid sidan av och fundera ihop med personalen) vad gjorde vi som startade känslan som ledde till beteendet. Vad kan vi göra istället? Vad ska vi inte göra för att utesluta ytterligare en sak som skapar starka emotioner? Personalen hade sluppit bli frustrerad och arg och flickan hade sluppit bli behandlat på ett mycket dåligt sätt.

Vi måste bli bättre, mycket bättre på att tänka på INNAN. Vad kan vi göra och vad ska vi inte göra för att personen med npf ska slippa hamna i kymiga situationer.Tänka på det, ha med de glasögonen hela, hela tiden. Alla får det bättre på det sättet!

Därför kommer jag osökt in på boken "Det finns alltid ett sätt" - om lösningsfokus och adhd som jag läst och som går att beställa hos Attention. Där finns det här tänket som genomgående tema, fast här vänder man sig också till, eller kanske framförallt till personen själv, att tänka och lära sig strategier som  gör det lättare i vardagen och i arbetslivet. Det är en bra bok, väl värd att läsa och jag tror att man, om man inte har så mycket kunskap kring "INNAN-tänket" får mycket hjälp på vägen. Jag tror att den här boken verkligen kan komma till sin rätt om man ordnar studiecirklar i sin förening och man läser ett kapitel per träff och sedan diskuterar dem i grupp.

Jag blir själv väldigt sugen på att använda delar, texter till att rekommendera klienter som kommer till mig för att diskutera svårigheter i vardagen - för att på ett lätt, tydligt och synligt sätt sätta fokus på det som är svårt och se hur man kan göra det istället.

Jag tror att den här boken, med fördel kan läsas av ungdomar också, den handlar ju om ungdomar!
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…