Fortsätt till huvudinnehåll

Politikerna sparkar på dem som redan ligger

Jag känner en tjej som precis i dagarna börjat gymnasiet. Hon såg fram emot att börja skolan igen. Längtade dit. Det har inte alltid varit så, eller rättare sagt; det har, så gott som, aldrig varit så. I år känner hon glädje inför skolstarten. Tjejen har diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Hon gick inkluderad i en vanlig klass alla skolår. Under alla år i grundskolan var det en kamp för tjejen att passa in och för föräldrarna att hjälpa henne så hon orkade gå, få lärarna att förstå och få stopp på mobbningen av henne.

Förra året gick tjejen i en liten grupp, på en liten skola och läste in några grundskoleämnen. Hon gick med andra elever som också kämpat i grundskolan, som varit utanför, utsatta, vars föräldrar fört en ständig kamp för sitt barn. Plötsligt, efter tio års kamp i grundskolan, fick tjejen vänner. Hon fick stöd och hjälp, hon var inte annorlunda längre. Självkänsla och glädje började växa i henne. Tio års kamp, trots lärare som verkligen försökte hjälpa henne och så på bara någon månad ändrades allt. Tjejen behövde inte kämpa desperat, utan hopp längre. Föräldrarna kunde gå till jobbet utan oro, för första gången på tio år! I år ska hon fortsätta på skolan. Hon ska läsa i sin takt de ämnen som man gemensamt kommit fram till att hon klarar tillsammans med andra som liknar henne, som hon kan spegla sig i och finna kraft i.

Jag jobbar som lärare på en liten resursskola för elever med diagnoser här i Göteborg. Skolan har funnit i ett år och än så länge är vi en bit ifrån den perfekta skolan för elever med diagnoser, som jag hade önskat, men vi är på god väg. Jag har följt skolans elever under ett års tid. Jag kan se att deras utveckling följer utvecklingen hos tjejen jag känner. Först är de brutna, ledsna, ensamma, misstänksamma, har ont överallt när de kommer till skolan. De flesta är sköra efter många år av misslyckanden och utanförskap. Så börjar det hända grejer. Eleverna landar, de får vänner, de tillhör en grupp, de är inkluderade, de är inte undangömda i en skrubb på en stor skola. De skrattar. De är numera normen på skolan - inte de som alla tycker är konstiga. De har vänner, de behöver inte smyga längst skolväggen, av rädsla för att bli utsatta. Eleverna berättar hur de haft det och skillnaden är enorm. Inte alla elever med npf-diagnoser upplever det så här i den vanliga grundskolan, inte alla elever med npf-diagnoser behöver gå i resursskolor, men de som behöver - måste få möjligheten!

I Göteborg, Stockholm och i många andra delar av Sverige har man beslutat att dra in tilläggsbeloppen för elever som går i resursskolor. Det gör att många elever inte får gå i de skolor de så väl behöver gå i. När de allra flesta elever i Sverige under hela sommarlovet vetat vart de ska gå i skolan till hösten så har eleverna med stort behov av förförståelse och förberedelse inte ens nu när skolorna börjat - någon aning om var de ska tillbringa sitt nästa skolår. Det är bedrövligt. Det talar så tydligt om hur lite kunskap och förståelse man som politiker i Sverige har om de här barnen.

I Stockholm har man den senaste veckan startat demonstrationer för att försöka påverka politikerna. Vi behöver göra det samma i Göteborg, men inte bara Göteborg behöver göra det. Vi behöver gå samman och reagera på det här över hela landet!

Vad politikerna inte förstår, som vi måste få dem att förstå är att man skadar så många barns framtid av att inte ge dem chansen till en skolgång som är okej. Därmed förlorar inte bara individen utan också samhället enormt mycket, framförallt pengar på blivande vuxna som redan innan de vuxit upp är utstötta ur samhället. På kort sikt kanske man tror att man tjänar in pengar på att stoppa tilläggsbeloppen och tvinga tillbaka elever till sina "vanliga" skolor, men i det långa loppet förlorar man så mycket mer.

I en demokrati som värnar om alla människors lika rätt att existera och leva ett gott liv är det inte okej att sparka på människor som redan ligger ner. Låt resursskolorna fortsätta hjälpa de elever som behöver det!

Vi kommer att försöka starta demonstrationer för skolor i Göteborgsområdet, precis som man gjort i Stockholm och det är bra om fler städer reagerar! Vill du vara med och påverka? Gå in på facebook och läs på gruppen "Npf-valet 2014". Läs också debattartikel i ämnet här. Jag skrev en debattartikel i Aftonbladet som handlade om detta. Den kan du läsa här.

Dela gärna detta för att sprida informationen.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…