Fortsätt till huvudinnehåll

Blickar som säger mer än tusen ord

Den där blicken. Du känner igen den. Den som säger, jag hör vad du säger, men jag tror inte på det, fast jag är så väluppfostrad så jag uttalar inte mitt tvivel, visar det inte. Bara genom ögonen.

Som mamma till en flicka med diagnoser inom npf-spektrat har jag varit med om att möta blicken många gånger även om det var länge sedan nu så minns jag den från skolpersonal, skolkamraters föräldrar, stödpersoner, släkt och vänner. Numera får jag via mejl och personliga samtal höra historier som påminner så mycket om varandra, om mina tidigare upplevelser, om blickar som visar allt som människor inte säger - men tänker.

Det finns, i stora drag två sätt att se på barn och deras utveckling. Det ena sättet är att barnet föds med en tom säck, en säck som fylls på under barnets uppväxt och det som barnets säck fylls med gör hur barnet utvecklas.

Det andra sättet att se på det är att barnet föds med många förmågor (och ibland oförmågor) som ska tas om hand och behandlas och bemötas så att barnet får utvecklas efter det sätt som det har förmåga till.

De flesta av oss tror att det finns en medelväg mellan de här två synsätten, men tyvärr hör jag alldeles för ofta om föräldrar till barn med npf-svårigheter som möts av människor som tänker att det första synsättet att se på barn är rätt.

Alltså: När man möter ett barn med svårigheter inom npf-området så tolkas det alldeles för ofta av människor som inte har genuin kunskap i området som att det är föräldrarnas tillkortakommanden som gör att barnet inte mår bra. Det KAN vara det. Det kan vara en av anledningarna, men allt för ofta är det flera andra anledningar.

Människor i närheten av familjer med npf (soc, bup, lärare, vänner etc) tror ofta att man kan och ska TRÄNA barnet att bli som andra barn, att lära sig att passa tiden, att göra läxan, att stå ut, att orka, att vara mindre impulsiv etc)  - när barnet faktiskt har en funktionsnedsättning som gör att man inte kan lära sig, men man kan få strategier och hjälpmedel att klara det man vill, lite bättre. Att göra vardagen lite lättare.

Jag möter de här människorna, som möter blickarna, de blickar jag själv mötte så mycket förr. Mitt råd till er som kämpar med de där blickarna och ifrågasättandet är att börja lita på er egen förmåga, ni vet ofta bäst och det är inte förrän ni själva förstår det och slutar bry er om blickarna som ni orkar gå vidare, väljer bort vänner som inte stöttar, väljer dem som förstår.

Kampen kommer att finnas hela livet, hela ert liv och hela ert barns liv, men när ni kan strunta i blickarna och välja bort dem som inte förstår så blir kampen så mycket lättare.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…