söndag 27 oktober 2013

Vi har makten

Att vara lärare är riktigt hårt slit. Det är fantastiskt roligt, men det kan ibland också vara väldigt ansträngande. Man vill ju ge eleverna så mycket. Man vill att de ska lyckas. Man vill att de ska lära sig, att de ska känna att de utvecklas, att de har vänner, att de är någon, att de kan "bli något".

Men, så ska man ju se till att eleverna får med med sig allt som läroplanen säger. Man vill kunna ge dem bra betyg enligt de skolinspektionen och läroplanen säger att man ska mäta i de olika ämnena. Man har elevernas föräldrar som man vill ska vara nöjda, som kanske ibland har annan syn på vad som är viktigt och vad som är rätt för barnet. Man behöver skriva åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, planeringar för terminen, för veckan, för dagen.

Mitt i allt detta ska man orka med själv också.

Det kan tolkas som om jag gnäller över mitt jobb. Det gör jag inte, men jag vill beskriva hur oerhört svårt yrket är. Hur komplext det är och hur viktigt det är. Kanske är det därför det känns så roligt, just för att det är svårt och väldigt komplext.

Som lärare har jag makt, även om det inte alltid känns så. Jag har makt över att bestämma saker som har med eleverna och deras familjer att göra. Familjerna är faktiskt utelämnade till mitt och mina kollegors godtycke. Jag har makt över eleverna så länge de går på min skola. Det måste jag vara ödmjuk inför när jag jobbar som lärare.

Som förälder hade jag makt att försöka påverka, men hur jag påverkade och om man lyssnade på det jag sa kunde jag inte påverka.

Jag träffar många föräldrar som känner att de inte blir lyssnade på, som känner att deras barn blir misshandlade fysiskt, men framförallt psykiskt under sina skoldagar. Jag träffar föräldrar som är frustrerade, som inte sin tur upplevs som "jobbiga föräldrar" på sina barns skolor. De flesta föräldrar som känner så är föräldrar till barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området.

Vi som jobbar i yrken där beslut kan tas som kan påverka en människas vardag, ja, till och med hela resterande livet måste vara ödmjuka i att vi inte vet allt. När det blir fel så måste vi ta ansvar för att lösa det, trots att det känns jobbigt. Vi måste ta ansvar för att kontakten fungerar, vi måste vara ödmjuka i att vi inte förstår. Vi lever inte det liv som familjen med barnet i svårigheter gör. Vi kan gissa, men gissningar blir sällan rätt.

Vi kan välja att inte jobba med barnet. Vi kan byta jobb. Vi kan utbilda oss till något annat.  Barnet kan inte välja liv. Föräldrarna kan inte välja liv. Vi kan välja, men vi kan inte alltid förstå. Det måste vi vara ödmjuka inför.

Vi har makten, vi är inte offer. Det måste vi ta ansvar för. Först när vi inser det så kan vi göra ett riktigt bra jobb i de yrken som är till för att hjälpa andra.

1 kommentar:

Anders Pemer sa...

Såååå bra skrivet!!!

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...