Fortsätt till huvudinnehåll

Vi har makten

Att vara lärare är riktigt hårt slit. Det är fantastiskt roligt, men det kan ibland också vara väldigt ansträngande. Man vill ju ge eleverna så mycket. Man vill att de ska lyckas. Man vill att de ska lära sig, att de ska känna att de utvecklas, att de har vänner, att de är någon, att de kan "bli något".

Men, så ska man ju se till att eleverna får med med sig allt som läroplanen säger. Man vill kunna ge dem bra betyg enligt de skolinspektionen och läroplanen säger att man ska mäta i de olika ämnena. Man har elevernas föräldrar som man vill ska vara nöjda, som kanske ibland har annan syn på vad som är viktigt och vad som är rätt för barnet. Man behöver skriva åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, planeringar för terminen, för veckan, för dagen.

Mitt i allt detta ska man orka med själv också.

Det kan tolkas som om jag gnäller över mitt jobb. Det gör jag inte, men jag vill beskriva hur oerhört svårt yrket är. Hur komplext det är och hur viktigt det är. Kanske är det därför det känns så roligt, just för att det är svårt och väldigt komplext.

Som lärare har jag makt, även om det inte alltid känns så. Jag har makt över att bestämma saker som har med eleverna och deras familjer att göra. Familjerna är faktiskt utelämnade till mitt och mina kollegors godtycke. Jag har makt över eleverna så länge de går på min skola. Det måste jag vara ödmjuk inför när jag jobbar som lärare.

Som förälder hade jag makt att försöka påverka, men hur jag påverkade och om man lyssnade på det jag sa kunde jag inte påverka.

Jag träffar många föräldrar som känner att de inte blir lyssnade på, som känner att deras barn blir misshandlade fysiskt, men framförallt psykiskt under sina skoldagar. Jag träffar föräldrar som är frustrerade, som inte sin tur upplevs som "jobbiga föräldrar" på sina barns skolor. De flesta föräldrar som känner så är föräldrar till barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området.

Vi som jobbar i yrken där beslut kan tas som kan påverka en människas vardag, ja, till och med hela resterande livet måste vara ödmjuka i att vi inte vet allt. När det blir fel så måste vi ta ansvar för att lösa det, trots att det känns jobbigt. Vi måste ta ansvar för att kontakten fungerar, vi måste vara ödmjuka i att vi inte förstår. Vi lever inte det liv som familjen med barnet i svårigheter gör. Vi kan gissa, men gissningar blir sällan rätt.

Vi kan välja att inte jobba med barnet. Vi kan byta jobb. Vi kan utbilda oss till något annat.  Barnet kan inte välja liv. Föräldrarna kan inte välja liv. Vi kan välja, men vi kan inte alltid förstå. Det måste vi vara ödmjuka inför.

Vi har makten, vi är inte offer. Det måste vi ta ansvar för. Först när vi inser det så kan vi göra ett riktigt bra jobb i de yrken som är till för att hjälpa andra.

En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…