Fortsätt till huvudinnehåll

Vi har makten

Att vara lärare är riktigt hårt slit. Det är fantastiskt roligt, men det kan ibland också vara väldigt ansträngande. Man vill ju ge eleverna så mycket. Man vill att de ska lyckas. Man vill att de ska lära sig, att de ska känna att de utvecklas, att de har vänner, att de är någon, att de kan "bli något".

Men, så ska man ju se till att eleverna får med med sig allt som läroplanen säger. Man vill kunna ge dem bra betyg enligt de skolinspektionen och läroplanen säger att man ska mäta i de olika ämnena. Man har elevernas föräldrar som man vill ska vara nöjda, som kanske ibland har annan syn på vad som är viktigt och vad som är rätt för barnet. Man behöver skriva åtgärdsprogram, individuella utvecklingsplaner, planeringar för terminen, för veckan, för dagen.

Mitt i allt detta ska man orka med själv också.

Det kan tolkas som om jag gnäller över mitt jobb. Det gör jag inte, men jag vill beskriva hur oerhört svårt yrket är. Hur komplext det är och hur viktigt det är. Kanske är det därför det känns så roligt, just för att det är svårt och väldigt komplext.

Som lärare har jag makt, även om det inte alltid känns så. Jag har makt över att bestämma saker som har med eleverna och deras familjer att göra. Familjerna är faktiskt utelämnade till mitt och mina kollegors godtycke. Jag har makt över eleverna så länge de går på min skola. Det måste jag vara ödmjuk inför när jag jobbar som lärare.

Som förälder hade jag makt att försöka påverka, men hur jag påverkade och om man lyssnade på det jag sa kunde jag inte påverka.

Jag träffar många föräldrar som känner att de inte blir lyssnade på, som känner att deras barn blir misshandlade fysiskt, men framförallt psykiskt under sina skoldagar. Jag träffar föräldrar som är frustrerade, som inte sin tur upplevs som "jobbiga föräldrar" på sina barns skolor. De flesta föräldrar som känner så är föräldrar till barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området.

Vi som jobbar i yrken där beslut kan tas som kan påverka en människas vardag, ja, till och med hela resterande livet måste vara ödmjuka i att vi inte vet allt. När det blir fel så måste vi ta ansvar för att lösa det, trots att det känns jobbigt. Vi måste ta ansvar för att kontakten fungerar, vi måste vara ödmjuka i att vi inte förstår. Vi lever inte det liv som familjen med barnet i svårigheter gör. Vi kan gissa, men gissningar blir sällan rätt.

Vi kan välja att inte jobba med barnet. Vi kan byta jobb. Vi kan utbilda oss till något annat.  Barnet kan inte välja liv. Föräldrarna kan inte välja liv. Vi kan välja, men vi kan inte alltid förstå. Det måste vi vara ödmjuka inför.

Vi har makten, vi är inte offer. Det måste vi ta ansvar för. Först när vi inser det så kan vi göra ett riktigt bra jobb i de yrken som är till för att hjälpa andra.

En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…