söndag 29 december 2013

Ett inlägg om barnuppfostran

Under lång tid har debatten om skolan och lärarnas (o)kompentent gått på högvarv. Nu, under julledigheten den eskalerat och många skribenter har skrivit vad de tycker och tänker om ämnet.

Jag går och funderar på det jag läser, försöker göra mig min egen bild, försöker formulera det i mitt huvud för att få ut det här. Att det nästan bara är män som är "experter" på barnuppfostran, som hörs i debatten kanske jag ska låta bli att diskutera här, utom det här:

För att bli en person som många lyssnar på, med hög utbildning och många års arbete kring ämnet man är expert i, för att göra karriär, kan man inte göra som till exempel jag gjort, vara hemma och ta hand om sina egna barn så överdrivet mycket eftersom man då inte hinner med att göra den där karriären. Man får nog liksom välja mellan karriär eller fostra sina egna barn, i alla fall i de allra flesta fall...

Nåväl. Just den diskussionen ska jag lämna därhän och gå rakt på debatten kring, barn, föräldraskap, skola, lärare, politiker, samhälle.

Jag tror att vi vuxna måste börja bli vuxna igen utan att för den delen sluta respektera barnen. Vuxna har uppgiften att visa vägar för barnen som växer upp. Vi ska inte välja exakt väg, men vi ska hjälpa barnen att hitta en väg som fungerar för just dem. Vi måste kunna sätta gränser. Vi måste våga sätta gränser. Vi ska inte kränka barnet, men vi ska heller inte bli kränkta.

Några pedagogiska "knep" som kan kännas svåra i början, men som gör det så mycket lättare efter ett tag använder jag mig av i min vardag - både som förälder och som pedagog till elever med npf-diagnoser. Det är bland annat dessa:

Genom att tänka efter före hela tiden, något barnet inte alltid har förmåga att göra, så kan vi hjälpa barnet att utvecklas utan att ta över.
Genom att ge en förberedelse för barnet, till exempel om två minuter ska vi byta aktivitet så slipper man oftast bråk och tvång, genom att redan innan ha bestämt vad som är så viktigt att jag inte kan vika mig på just den saken och vad som inte är lika viktigt.
Genom att ta kontroll kan man också släppa på kontrollen.
Genom att vara olika mot olika barn, att vara "rättvis" genom att göra samma mot alla är extremt orättvist.
Att sluta låta impulsen styra dig som vuxen. Att börja vara vuxen.

Jag har träffat (och förmodligen också varit en till och från...) alldeles för många föräldrar som slutat diskutera med lärarna utan bara utgått ifrån sin värld och sitt barns värld. Det blir väldigt tokigt ibland då. Det kan, tyvärr, också bli väldigt tokigt då skolan får en elev med särskilda behov och inte ser det, inte förstår det och möter det som alla andra barn (men det ska jag inte diskutera vidare här för det brukar vara temat för nästa alla mina inlägg på min blogg...).

Man använder ord som "gränsdragning", "maktkamp", "krav" etc i debatten kring barnuppfostran (några kan du läsa här, här och här). Viktigt när man läser detta är att tänka på att vi tolkar orden utifrån vår egen kontext. När ens barn kommer hem från skolan och är ledsen tolkar vi det som hen säger utifrån vårt barn och dess kontext. Jag såg hur fel det kunde bli, som förälder till ett väldigt mobbat barn förut och jag ser det som lärare till elever numera.

Inte förrän vi vuxna blir vuxna och börjar samarbeta kring barnen tillsammans, istället för att misstänkliggöra varandra, kan vi hjälpa alla barn. Att lyssna på alla sidor och försöka fundera några varv till ("sova på saken", som det hette förr) kan göra underverk när det gäller att hitta lösningar kring barn.

Ibland måste vi vuxna faktiskt inte bara föreslå vägar att ta för barnet, vi måste ibland också sätta gränser. Jag läste en artikel där personen som skrev tyckte att "lärare som inte får eleverna att lägga undan datorn för att lektionen inte är tillräckligt intressant måste göra lektionen mer intressant" - då tänkte jag att den personen skulle behöva prao i en skola någon dag. En del barn är så fast vid sina datorer (kanske är det vanliga bland barn med npf-diagnoser) att det inte hjälper att erbjuda saker som man vet att de faktiskt verkligen gillar. Då måste jag som lärare/förälder ha en regel som hjälper barnet att släppa datorn för att kunna göra annat.

En annan skribent tycker inte att kunskap är särskilt viktigt att lära sig - "för den kan man söka när man vill via nätet" - då tänker jag att viss grundläggande kunskap om matematiska begrepp, att kunna läsa och skriva olika texter, historiska händelser, etik och moral etc - måste man ha för att förstå sammanhanget man befinner sig, för att kunna dra slutsatser, för att förstå sin samtid och bli en medmänniska. Sociala färdigheter behöver man också träna på (eller strategier för social gemenskap kanske man ska tänka när det gäller barn som saknar eller har svårt för sociala relationer) för att klara av livet.

Ibland måste vi sätta gränser, vi måste hjälpa barnen/eleverna att hitta vägar, vi kommer inte alltid att tycka lika som dem eller som andra vuxna. Egentligen måste vi nog bara fortsätta försöka vara - vuxna.

Och till alla kvinnor där ute, börja skriva om detta ni också. Vi kan inte bara ha män som är experter i ämnet "barnuppfostran", där all statistik säger att det fortfarande är vi kvinnor som framförallt stannar hemma, uppoffrar oss för att våra barn ska växa upp till trygga, nöjda och kärleksfulla individer.

2 kommentarer:

Gertie Hammarberg Tersmeden sa...

Jättebra och nyanserat inlägg. Det bemötande i form av gränssättning coh tydlighet som passar ett barn i en situation kan få motsatta effekter med ett annat barn i en annan situation. Som lärare till ungdomar med flera olika personligheter, egenskaper, begåvningar och problem vet jag detta. Inte minst som förälder till ett barn med AST har jag sett vad det här betyder. Jag gillar särskilt detta med vuxenskap och respekt för varandra. Ha en bra dag.:-)

Anonym sa...

Instämmer. BALANS är ett ord jag ofta återvänder till och lyfter i olika sammanhang, liksom vikten av lärares professionella överväganden i en komplex tillvaro. Elever behöver såväl ramar som kramar, men framförallt tydliga vuxna som vet att samverka med varandra (vi har liksom samma mål, att det ska gå bra för de unga).

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...