Om att inte få en diagnos

Jag fick en kommentar från en bloggläsare;

"jag genomgick nyss en utredning för add men uppfyllde tydligen inte kriterierna. asjobbigt att inte få en diagnos. istället är det tydligen sån jag är: lat, klumpig och okoncentrerad och socialt awkward. det är helt enkelt mej det är fel på :/ istället fick jag diagnosen social fobi eftersom jag hade det som yngre, att jag jobbat bort största delen av dom besvären är skitsamma. både jag och mina lärare på universitet är överens om att jag skulle behöva extra handledning men nåt intyg för sånt får jag inte eftersom "det skulle förvärra mina fobiska drag". psykologen tyckte jag behöver struktur i vardagen men det löses tydligen med en kurs i att prata inför folk? förvirringen"

 Det du beskriver är jobbigt att utsättas för. Att man själv upplever sig som "lat, klumping, okoncenterad och social akward" som du skriver och hoppas på att det beror på att man inte kan hjälpa det, men upptäcka att bollen och ansvaret studsar tillbaka på en själv, måste vara väldigt jobbigt. Jag som tror att ingen människa vill misslyckas, tänker att det måste vara något som gör att det är svårt för dig och att det är viktigt att du känner igen dig i den diagnos du får. Jag tycker att du ska söka till ett annat utredningsställe och be att få en "second opinion" och om du inte då heller får den diagnos du känner igen dig i - be dem förklara för dig och hjälpa dig så att det känns bra för dig, så att du förstår och kan må bra ändå. Att man söker en utredning tyder väldigt ofta på att man behöver stöd och hjälp av något slag. 

Hälsningar Malene