Fortsätt till huvudinnehåll

Om att se saker från den "vanliga" världen

Jag tog bilen förbi mitt kontor på väg hem efter skolarbetet idag. Vissa dagar måste jag sköta bokbeställningar, kbt-samtal och föreläsningsförfrågningar - även om tiden inte alltid känns som den räcker till. Antagligen därför som jag så sällan är här inne på min blogg och skriver något vettigt för tillfället.

På väg hit lyssnade jag på Epstein (heter hon så?) på P1. Man hade några gäster i studion som berättade om barn som bor i fosterfamiljer, om deras, barnens utsatthet i skolan och i fortsatta livet. Det slog mig, där jag satt i min bilstol och lyssnade på programledarnas upprördhet, att det så ofta blir så fel när människor som förmodligen mest har erfarenhet av barn som är som 80 procent av jordens befolkning får information om hur det är för människor som tillhör de 20 procent som av olika anledningar har svårt för olika saker (vet inte om siffran stämmer exakt, men på ett ungefär ser det ut så här).

När man tolkar in saker utifrån sitt eget liv, utifrån sin egen världsbild så blir det ofta så fel.

Jag tänker på det Bo Hejlskov Elvén sa på föreläsningen igår som jag och mina kollegor var på (första gången jag lyssnade live på Bo som levde upp till mina förväntningar efter att ha läst hans böcker och sett små delar av det han pratar om). Så gott som alla pedagoger och psykologer i utvecklingspsykologi/pedagogik forskar och pratar om hur det är och hur man ska uppfostra de barn som inte har andra svårigheter än vad man normalt har när man växer upp från ett barn till en vuxen. De barnen klarar sig mer eller mindre med "skinnet i behåll" vare sig man växer upp i Kenya, Japan, Kanada eller Sverige - även om uppfostransmetoderna kan se så olika ut.

När man lyssnar på personer som inte har kunskap och kännedom om barn med npf-problematik om hur de ger råd och har åsikter - och hur man ska jobba med barn för att hjälpa dem, fostra dem så känner jag mig ofta frustrerad och maktlös - för hur ska man få människor som inte förstår - att förstå?

Man får väl förmodligen fortsätta göra som Bo Hejlskov Elvén, Lotta Abrahamsson, Maria Andersson och övriga som jobbar med att sprida information om "randiga" människor - fortsätta jobba, helt enkelt.

Nu ska jag lämna kontoret och åka hem till mina barn, vila i soffan inför fredag och sista arbetsdagen för veckan.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…