onsdag 5 februari 2014

Om att få vara den man är

I dagens Aftonbladet finns en sorglig artikel. Det är en artikel om en 16-årig flicka som inte orkade leva längre. En flicka som förmodligen varit en smula mer annorlunda än sina klasskamrater under hela sin uppväxt. Som känt sig annorlunda. Som blev deprimerad. Som sökte hjälp. Som fick hjälp, till viss del. Som blev utredd och fick en diagnos. Som blev så deprimerad, utan att någon riktigt förstod (när gör man någonsin det när en människa är suicidal?). Som slutligen tog sitt liv.

Vems är felet?

Man kan leta syndabokar på BUP eller psykiatrin, eller skolan, eller föräldrarna eller någon annan. Händelsen är anmäld och ska utredas. Det här är, på intet sätt, den första unga människan med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som tar sitt liv. Ångest, panik, depression följer ofta i spåren av funktionsnedsättningar som ger utanförskap. Det är för jävligt, det som hänt. Det är för jävligt att tänka på att det inte är den sista unga människan som, på grund av sin annorlundahet och utsatthet suiciderar.

Jag känner tyvärr till flera andra ungdomar, med liknande bakrund som inte lever längre. En flicka som ofta finns i mina tankar, som kämpade. Som försökte. Som till slut inte orkade längre. En pojke, vars mamma jag följer på håll. Andra unga människor, som inte orkat längre.

Vems var felet?

Jag har haft elever som sökt vård för sitt mående. De har mått riktigt dåligt, men inte fått vård - på grund av att det funnits andra som mått ännu sämre. Vi måste satsa mer på sjukvården och ge mer kunskap kring bemötande av ungdomar med npf.

Men egentligen tror jag att det handlar om allting. Jag hör vuxna i skolan, i vården, inom socialtjänsten, politiker, i samhället för övrigt som tror att barn och ungdomar som misslyckas på olika sätt - vill misslyckas, vill vara utanför, inte försöker tillräckligt, får skylla sig själva. Eller i alla fall får föräldrarna till barnen skylla sig själva att barnen mår dåligt...

Jag tänker att det faktiskt är alla vi som gör samhället som är skyldiga när barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar dör genom självmord. Det är vi som talar om för dem att de inte duger, att de inte är värda att leva, att de är värdelösa.

Fler måste förstå. Fler måste ta det ansvaret att hjälpa barnen som behöver extra hjälp. Vi vuxna måste ta det ansvaret för det är inte barnens ansvar. Det är vårt.

1 kommentar:

Anonym sa...

Bra skrivit. Tänk om man fick flera att förstå hur det är.

Hälsn. Kristin

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...