Fortsätt till huvudinnehåll

Om att få vara den man är

I dagens Aftonbladet finns en sorglig artikel. Det är en artikel om en 16-årig flicka som inte orkade leva längre. En flicka som förmodligen varit en smula mer annorlunda än sina klasskamrater under hela sin uppväxt. Som känt sig annorlunda. Som blev deprimerad. Som sökte hjälp. Som fick hjälp, till viss del. Som blev utredd och fick en diagnos. Som blev så deprimerad, utan att någon riktigt förstod (när gör man någonsin det när en människa är suicidal?). Som slutligen tog sitt liv.

Vems är felet?

Man kan leta syndabokar på BUP eller psykiatrin, eller skolan, eller föräldrarna eller någon annan. Händelsen är anmäld och ska utredas. Det här är, på intet sätt, den första unga människan med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som tar sitt liv. Ångest, panik, depression följer ofta i spåren av funktionsnedsättningar som ger utanförskap. Det är för jävligt, det som hänt. Det är för jävligt att tänka på att det inte är den sista unga människan som, på grund av sin annorlundahet och utsatthet suiciderar.

Jag känner tyvärr till flera andra ungdomar, med liknande bakrund som inte lever längre. En flicka som ofta finns i mina tankar, som kämpade. Som försökte. Som till slut inte orkade längre. En pojke, vars mamma jag följer på håll. Andra unga människor, som inte orkat längre.

Vems var felet?

Jag har haft elever som sökt vård för sitt mående. De har mått riktigt dåligt, men inte fått vård - på grund av att det funnits andra som mått ännu sämre. Vi måste satsa mer på sjukvården och ge mer kunskap kring bemötande av ungdomar med npf.

Men egentligen tror jag att det handlar om allting. Jag hör vuxna i skolan, i vården, inom socialtjänsten, politiker, i samhället för övrigt som tror att barn och ungdomar som misslyckas på olika sätt - vill misslyckas, vill vara utanför, inte försöker tillräckligt, får skylla sig själva. Eller i alla fall får föräldrarna till barnen skylla sig själva att barnen mår dåligt...

Jag tänker att det faktiskt är alla vi som gör samhället som är skyldiga när barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar dör genom självmord. Det är vi som talar om för dem att de inte duger, att de inte är värda att leva, att de är värdelösa.

Fler måste förstå. Fler måste ta det ansvaret att hjälpa barnen som behöver extra hjälp. Vi vuxna måste ta det ansvaret för det är inte barnens ansvar. Det är vårt.
En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…