Fortsätt till huvudinnehåll

Paracetamol och adhd

Mammor som ätit värktabletter innehållande paracetamol under graviditeten löper en ökad risk att föda barn med adhd. Ju mer paracetamol under graviditeten - desto högre risk för adhd hos barnet. En artikel om det finns bland annat r som du kan läsa och här.

Jag är emot att bestraffa, döma, lägga skuld och skam på människor - särskilt människor som redan har det lite tuffare än andra. Jag tycker också att det är viktigt att man forskar på varför barn får funktionsnedsättningar inom npf-området och vad man kan göra för att hjälpa människor med npf, tror inget annat.  

Jag tänkte några varv till på det här i min frustration att man så ofta hamnar i det där, när man skriver om adhd och autism, att det är personerna som är drabbade - som får skylla sig själva för de har inte skött sina kort rätt!

Det gör det lättare för alla som inte är drabbade att inte bry sig och det är aldrig bra, att ett samhälle inte bryr sig om dem som behöver brys om. 

Jag tänkte, som sagt, några varv till och funderar på om de som forskar kring paracetamol och adhd tagit i beaktande att huvudvärk ofta är förknippade med neuropyskiatriska funktionsnedsättningar. Även astma, allergi, diabetes bland annat är ofta förknippat med npf-svårigheter. Kanske är det så enkelt att mammor som ofta har huvudvärk oftare än andra mammor tar paracetamol. Och mammor med huvudvärk oftare än andra mammor har adhd  (och det vet vi ju att adhd i hög grad är ärftligt). Kanske, om forskarna skulle undersöka om det finns något samband mellan att ta astmamedicin undergraviditeten och löpa högre risk för att barnet får adhd, eller diabetesmedicin, för den delen - att de skulle få samma svar i de frågorna.

Intressant, om de hade undersökt det och viktigt att de fortsätter att forska, men framförallt viktigt att vi slutar skuldbelägga människor med adhd och autism. 
4 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…