söndag 23 februari 2014

Hur vet man att det beror på funktionsnedsättningen?

- Hur vet jag att det är funktionsnedsättningen och att det inte är barnet som gör sig till, som vill ha mer hjälp än den behöver?

Frågan fick jag av en lärare efter en föreläsning för ett tag sedan och ungefär samma fråga får jag ganska ofta av både lärare och föräldrar när jag föreläser om förhållningssätt kring "randiga" barn.

Det är en relevant fråga eftersom det ju inte är särskilt lätt att veta när det är funktionsnedsättningen som sätter käppar i hjulet för barnet/eleven eller när barnet/eleven försöker dra lite nytta av sin funktionsnedsättning.

Svaret är att alla barn ibland försöker dra nytta av sin situation, vare sig man har en funktionsnedsättning eller inte. Min son brukar, till exempel titta på mig med sina ljusblå rådjursögon efter duschen och säga;

- Oj, jag glömde visst att hämta kläderna i tvättstugan och det är så väldigt kallt att gå ner och hämta dem, snälla mamma kan inte du hämta dem till mig?

Och jag som är lite blödig för min son tvekar en liten stund innan jag säger;

- Kom ihåg att hämta kläderna innan du duschar imorgon!...

Innan jag går ner och hämtar kläder till honom, fast jag egentligen inte har tid.

Alla barn försöker dra nytta av situationen de befinner sig i, mer eller mindre ofta. Det är vårt ansvar som vuxna att sätta ner foten lagom ofta och vid rätt tillfälle.

Ofta sätter vi ner foten vid fel tillfälle när det gäller barn med npf. Vi säger tvärstopp och "nej" utan att ge alternativ alldeles för ofta för att vi inte vet hur vi ska göra istället och så curlar vi kring saker som gör att barnet inte tränar på sina förmågor.

För tillfället "jobbar jag ihjäl" mig, tror jag och idag har jag legat i sängen hela dagen just därför. På grund av det skriver jag sällan här nu, men jag funderar mycket på det och undrar om du som läser här också funderar på det - för då tänker jag skriva mer om just detta.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag "har" jobbat ihjäl mig, försökte länge hålla " näsan ovanför vattnet" och gått igenom en sorgeprocess efter sonens diagnoser (add o Asperger)
Levt i en tuff vardag som vi alla med npf barn har.
Efter ca 1 års sjukskrivning för utmattnings depression så börjar jag nu se ljuset i tunneln.
Addmamman

Unknown sa...

Åh, dette er noko av det vanskelegaste. Eller sagt på ein annan måte: Når er det rett å utfordre, stimulere barnet til å gå vidare, og når er det rett å skjerme barnet, la det kjenne at det duger, at det er bra nok, meir enn bra nok, gå tilbake eit steg, 'curle', legge til rette, pleie?

Min mann og eg er glade for at psykologen som starta vurderingenfor diagnose snakka om dette med oss tidleg, så vi blei klar over det alt då. Det ga oss mot til å stå opp mot skulen, som på det tidspunktet trudde han 'gjorde seg til', utnytta situasjonen. Og likevel gjorde vi feil, mange feil. Så korleis kan ein vite? Alle er jo forskjellige, alle viser sitt ubehag på forskjellige måtar.

Vi lærte etter kvart å lytte til stemmen. Ikkje svare kategorisk 'ja' eller 'nei', men spørre om han kunne forsøke ein gong til. Svaret på om han kunne, låg som regel i stemmen, i responsen. Om stemmen gjekk opp, om han fekk tics, og kasta hovudet til sida, om han vifta med hendene, så var svaret nei, uansett kva ord han brukte. Om han var litt irritert, men roleg, så betydde det gjerne at han kunne.

Vi lærte at om han flirte og lo ukontrollert, gjorde han ikkje narr av oss, men var inderleg nervøs. Som han sa sjølv: 'Jeg ler ikke, mamma, jeg skjelver!'

Mest av alt lærte vi oss at det så senke krav, gå eit par steg tilbake, vere mindre strenge, stole på han, kunne gi resultat. For når all progresjon hadde stoppa opp, når han ikkje kom vidare med lesing, skriving, ferdigheiter vi ville trene inn, så kunne det å ta ein dag heime, droppe lekser for ei periode, gi han ro (lugn), gi han omsorg og mat på romet og kakao ofte få oss tilbake i sporet. Med sakte tempo, mindre press kom det resultat! Det har vi sett gong på gong.

Og framleis gjer vi feil. Ofte, mange gonger. I fjor starta han på ungdomsskulen, og vi ville alle (også han) at det skulle gå bra. Så når vi spurte om han trudde han klarte litt til, forsøkte han litt til, og slik heldt vi på fram til jul. Etter jul innsåg vi at han hadde 'jobba ihjel seg'. Då såg vi uro om kvelden, ekstrem sensitivitet for lyd og lukt og samvær med andre. Kort sagt ein stressa, utslitt gutt som måtte få fred og omsorg for å kome tilbake. Det kosta oss alle (han, min mann, meg) mykje krefter å kome tilbake i sporet, og som resultat har eg vore heilt eller halvt sjukskriven sidan i haust. Så kostnandene ved å gjere feil kan vere ganske enorme.

Men vi er også kanskje tilbake der at vi kan utfordre meir, overlate meir til han sjølv. Det er spennande, han klarer nye ting! Vi får sjå!

Det aller viktigaste er å ikkje låse fast stategiane, men vere 'lett på labben' og endre så raskt ein kan om ein ser ein har gjort feil. Klarer eg det? Ofte ikkje! Men eg forsøker så godt eg kan!

Ragnhild Evans sa...

Hej jag tycker det är väl de frågorna man som förälder och fröken eller terapeut vad är vad och vad är viktigast? Jag försöker tänka att de jag möter vill jag ska känna sig trygga med att jag inte dömmer, men jag ifrågasätter om jag undrar nåt, så vill jag ha ett ärligt svar även om det är svårt att vill jag veta, och vill jag det måste jag fråga öppna frågor....oj det blev lite rörigt... får kanske återkomma till frågan...

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...