Fortsätt till huvudinnehåll

Hur vet man att det beror på funktionsnedsättningen?

- Hur vet jag att det är funktionsnedsättningen och att det inte är barnet som gör sig till, som vill ha mer hjälp än den behöver?

Frågan fick jag av en lärare efter en föreläsning för ett tag sedan och ungefär samma fråga får jag ganska ofta av både lärare och föräldrar när jag föreläser om förhållningssätt kring "randiga" barn.

Det är en relevant fråga eftersom det ju inte är särskilt lätt att veta när det är funktionsnedsättningen som sätter käppar i hjulet för barnet/eleven eller när barnet/eleven försöker dra lite nytta av sin funktionsnedsättning.

Svaret är att alla barn ibland försöker dra nytta av sin situation, vare sig man har en funktionsnedsättning eller inte. Min son brukar, till exempel titta på mig med sina ljusblå rådjursögon efter duschen och säga;

- Oj, jag glömde visst att hämta kläderna i tvättstugan och det är så väldigt kallt att gå ner och hämta dem, snälla mamma kan inte du hämta dem till mig?

Och jag som är lite blödig för min son tvekar en liten stund innan jag säger;

- Kom ihåg att hämta kläderna innan du duschar imorgon!...

Innan jag går ner och hämtar kläder till honom, fast jag egentligen inte har tid.

Alla barn försöker dra nytta av situationen de befinner sig i, mer eller mindre ofta. Det är vårt ansvar som vuxna att sätta ner foten lagom ofta och vid rätt tillfälle.

Ofta sätter vi ner foten vid fel tillfälle när det gäller barn med npf. Vi säger tvärstopp och "nej" utan att ge alternativ alldeles för ofta för att vi inte vet hur vi ska göra istället och så curlar vi kring saker som gör att barnet inte tränar på sina förmågor.

För tillfället "jobbar jag ihjäl" mig, tror jag och idag har jag legat i sängen hela dagen just därför. På grund av det skriver jag sällan här nu, men jag funderar mycket på det och undrar om du som läser här också funderar på det - för då tänker jag skriva mer om just detta.
3 kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…