Framgångsfaktorer vid NPF

För ungefär femton år sedan rullade jag sakta men säkert in i "npf-världen". Jag gjorde det för att ett av mina fyra barn började skolan, en skola som inte var anpassad för henne. Det blev starten på år av kamp och utanförskap innan hon fick en utredning och slutligen en npf-diagnos. Jag har lärt känna många barn och föräldrar, både som förälder och lärare med liknande diagnoser efter det.

Ett av de barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som jag haft glädjen att få följa under ungefär tio års tid fyller 20 år i år.

Precis som de flesta barn med npf kämpade den här tjejen mot mycket under sin grundskoletid. Sakta men säkert halkade hon efter sina klasskamrater under lågstadiet för att sedan, på väg in i mellanstadiet, vara helt omkörd. Allt hon kämpade mot. Hon var aldrig jäms med sina klasskrater, alltid efter. Hon var inte populär, snarare utanför och mobbad för det mesta. Hon klarade inte av skolarbetet, vare sig i skolan eller läxan som hon fick ta med hem till sig. Hon och hennes föräldrar kämpade tillsammans, men också mot varandra, speciellt när veckans läxor skulle göras.

Allt det här skapade en ständig stress hos tjejen. Hon utvecklade fobier och fick ångest för vissa saker. Hon fick ont på många ställlen, magen och huvudet. Hon pratade ofta om det så det påverkade förmodligen henne dygnet runt. Jag som stod bredvid och tittade på får nog erkänna att jag kände en stark oro för hur det skulle gå för tjejen.

Jag träffade flickan för ett tag sedan. Hon hade vuxit till sig, både i kropp, men kanske framförallt i själ och hjärta. Det syntes på hennes kroppshållning, om inte annat... Rak i ryggen, var hon. Hon hade en framtidsdröm. Visste vad hon ville bli och trodde att hon kunde bli det också. Det trodde hon inte förut. Den mesta stressen, oron och ångesten var borta. Det onda i kroppen var också borta. Det var fantastiskt roligt att träffa henne och höra hur bra hon mådde. Tjejens föräldrar hade också börjat sträcka på ryggen. De trodde på en framtid för sin dotter. De hade ett lugn i det, att det skulle ordna sig.

Vad var då framgångsfaktorerna för tjejen och hennes familj, vad hade hjälpt henne att klara sig så bra, trots att allt såg så svart ut runt henne tidigare?

Jag tror att det finns många faktorer att peka på och jag tror att många faktorer behöver samspela med varandra för att det ska fungera, bland annat;

* flickan hade en familj som hade förmåga och som orkade (även när de egentligen inte borde orka) stötta henne genom alla jobbiga år.

* de flesta lärare som följde flickan genom grundskolan ville det bästa för henne och jag tror att hon märkte det ofta.

* familjen har ett stort kontaktnät i släktingar som ställt upp, stöttat och hjälp dem.

* man har försökt hjälpa tjejen att behålla sin självkänsla genom att stötta henne i det hon haft lätt för och inte stjälpa henne i det hon haft svårt för.

* tjejen "överlevde" grundskolan och precis som en klok kvinna sa till mig i början av min resa i denna värld så är det så för många med npf att bara man överlever grundskolan, där alla skall klättra i samma trä, simma i samma sjö, även om man varken är en apa eller en fisk - så klarar man sig.

* flickan som klarade sig genom grundskolan, trots allt och tack vare några riktiga eldsjälar till lärare fick klasskamrater på gymnasiet som var som hon, som hon har kunnat identifiera sig med, som hon kunnat växa genom. Där har hon kunnat bli stolt och stark igen, precis som hon var innan grundskolan.


Det är egentligen bedrövligt att den grundskola som finns i Sverige idag, istället för att hjälpa elever, faktiskt stjälper vissa elever så att de behöver flera år på sig att ta sig upp till ytan igen, men finns faktorerna ovan, lite tur och kanske några andra, alternativ så klarar man sig, tror jag.