Fortsätt till huvudinnehåll

Allt är relativt

Jag jobbar, som du som läser här kanske redan vet, på en grundskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Innan dess jobbade jag på en annan grundskola för elever med autism och adhd/add. Det är inte flickorna med autism och add som i allmänhet går på resursskolor. De hittas ju inte alltid och när de väl hittas anses de inte behöva så mycket hjälp - eftersom de inte signalerar eller "stökar till det" så mycket för resten av klassen. Skolorna där jag jobbar/har jobbat är inga undantag. Större delen av de elever jag mött på skolorna är pojkar som är hyperaktiva och ganska impulsstyrda, förutom alla de andra svårigheter som är förknippade med autism och adhd/add. 

En gång var vi på ett badhus. Som vanligt när man är iväg med elever där majoriteten är pojkar, hyperaktiva och ganska ordentligt impulsstyrda händer det olika saker som man ibland kan förutsäga, men inte alltid. Den här gången hände det färre saker än vanligt så när vi efter ett par timmar i simhallen var på väg hem, utan att någon blivit riktigt arg på någon annan i gruppen, kände vi oss väldigt nöjda allihopa. Senare under dagen ringde telefonen på skolan. Man ville bara upplysa oss om att andra badande gäster varit oroliga och tyckt att det varit alldeles för stökigt där vår grupp befunnit sig. 

En annan gång åkte jag och några av mina kollegor iväg med eleverna på en teateruppsättning. Vi hade förberett med en social berättelse över vad som skulle hända, pratat om pjäsen och om vad som kunde hända. Det var vårt första teaterbesök. Vi var totalt tio som åkte dit, men det var bara fyra som satt kvar hela filmen (inklusive lärare). Vi var ändå nöjda när vi åkte tillbaka till skolan för alla hade vågat följa med och ingen hade blivit ledsen. Vi hade hittat lösningar för alla och nästa gång skulle det troligen bli lättare för alla. Någon ur personalen som hjälpte oss ut och in i salongen såg lätt chockad ut när hon hjälpte oss en tredje gång på femton minuter, hon frågade om hon kunde hjälpa till. Det var en vänlig fråga, men det hade bara ställt till det för oss om vi tagit hjälp av henne så vi tackade vänligt, men bestämt nej. 

Normen för vad som är "normalt" och vad som är acceptabelt kan se olika ut beroende på var man befinner sig. Tänk att den gången då vi kände att vi var riktigt nöjda när vi åkte hem, då hade andra upprörts över hur "stökigt" det var. Och den andra gången då vi tyckte att allt gick som vi ungefär räknat med, då oroade sig människor runt vår lilla grupp. Allt är relativt, allt är verkligen relativt...
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Om exekutiva funktioner

Förmodligen har du hört talas om "de exekutiva funktionerna", men kanske har du inte helt "koll" på vad de innebär därför tänkte jag börja beskriva dem lite närmare idag.

"Med exekutiva funktioner (EF) avses förmågan att planera och organisera sitt beteende i förhållande till tid och rum i syfta att uppfylla mål och intentioner" - ur boken; Exekutiva svårigheter hos barn av Anne Vibeke Fleischer och John Merland.


Ett försök till att dela in de EF och och börja förklara dem tänkte jag, som sagt, göra idag. Imorgon börjar jag beta av listan på hur man kan hjälpa ett "npf-barn" som ofta har svårt/väldigt svårt med några/flera av punkterna. (Förutom EF har barn med npf i högre eller lägre grad svårt med motoriken, perceptionen, minnet, språk, inlärningsförmågan, sociala färdigheterna, samt emotionella svårigheter).

Inhibition (förmåga att kontrollera sina impulser).
Flexibilitet (klarar av förändringar, löser problem flexibelt).
Emotioner (klarar av …

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Vad kan vi göra hemma?

Frågan kom från ett par förtvivlade föräldrar som jag träffade för ett tag sedan. Skolan fungerade inte för deras barn. Hen hamnade ofta i konflikter. Pedagogerna visste inte hur de skulle göra och hela skoldagen blev därför jobbig för barnet. När sedan föräldrarna kom för att hämta sitt barn fick de ofta höra om saker som barnet gjort. Detta i sin tur gjorde att föräldrarna skällde på barnet när de kom hem.  Barnet mådde naturligtvis inget vidare, precis som barn som har det tufft i skolan, alltid gör.  Vad kan vi göra hemma? Frågan var så klok och den är så viktig att ställa sig, både som förälder, men också som pedagog.  Du kan försöka, som förälder och som pedagog, att fokusera på vad du kan göra för att stärka barnet. Fundera på vad som är bäst för ditt barn/din elev, ställ din egen frustration och ilska vid sidan av, om du kan. Barnet blir inte stärkt av att hen hör dig klaga på barnets föräldrar eller pedagoger. Du kan lyssna på ditt barn/din elev, utan att döma ditt barn eller…