Fortsätt till huvudinnehåll

Allt är relativt

Jag jobbar, som du som läser här kanske redan vet, på en grundskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Innan dess jobbade jag på en annan grundskola för elever med autism och adhd/add. Det är inte flickorna med autism och add som i allmänhet går på resursskolor. De hittas ju inte alltid och när de väl hittas anses de inte behöva så mycket hjälp - eftersom de inte signalerar eller "stökar till det" så mycket för resten av klassen. Skolorna där jag jobbar/har jobbat är inga undantag. Större delen av de elever jag mött på skolorna är pojkar som är hyperaktiva och ganska impulsstyrda, förutom alla de andra svårigheter som är förknippade med autism och adhd/add. 

En gång var vi på ett badhus. Som vanligt när man är iväg med elever där majoriteten är pojkar, hyperaktiva och ganska ordentligt impulsstyrda händer det olika saker som man ibland kan förutsäga, men inte alltid. Den här gången hände det färre saker än vanligt så när vi efter ett par timmar i simhallen var på väg hem, utan att någon blivit riktigt arg på någon annan i gruppen, kände vi oss väldigt nöjda allihopa. Senare under dagen ringde telefonen på skolan. Man ville bara upplysa oss om att andra badande gäster varit oroliga och tyckt att det varit alldeles för stökigt där vår grupp befunnit sig. 

En annan gång åkte jag och några av mina kollegor iväg med eleverna på en teateruppsättning. Vi hade förberett med en social berättelse över vad som skulle hända, pratat om pjäsen och om vad som kunde hända. Det var vårt första teaterbesök. Vi var totalt tio som åkte dit, men det var bara fyra som satt kvar hela filmen (inklusive lärare). Vi var ändå nöjda när vi åkte tillbaka till skolan för alla hade vågat följa med och ingen hade blivit ledsen. Vi hade hittat lösningar för alla och nästa gång skulle det troligen bli lättare för alla. Någon ur personalen som hjälpte oss ut och in i salongen såg lätt chockad ut när hon hjälpte oss en tredje gång på femton minuter, hon frågade om hon kunde hjälpa till. Det var en vänlig fråga, men det hade bara ställt till det för oss om vi tagit hjälp av henne så vi tackade vänligt, men bestämt nej. 

Normen för vad som är "normalt" och vad som är acceptabelt kan se olika ut beroende på var man befinner sig. Tänk att den gången då vi kände att vi var riktigt nöjda när vi åkte hem, då hade andra upprörts över hur "stökigt" det var. Och den andra gången då vi tyckte att allt gick som vi ungefär räknat med, då oroade sig människor runt vår lilla grupp. Allt är relativt, allt är verkligen relativt...
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…