onsdag 23 april 2014

Allt är relativt

Jag jobbar, som du som läser här kanske redan vet, på en grundskola för elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Innan dess jobbade jag på en annan grundskola för elever med autism och adhd/add. Det är inte flickorna med autism och add som i allmänhet går på resursskolor. De hittas ju inte alltid och när de väl hittas anses de inte behöva så mycket hjälp - eftersom de inte signalerar eller "stökar till det" så mycket för resten av klassen. Skolorna där jag jobbar/har jobbat är inga undantag. Större delen av de elever jag mött på skolorna är pojkar som är hyperaktiva och ganska impulsstyrda, förutom alla de andra svårigheter som är förknippade med autism och adhd/add. 

En gång var vi på ett badhus. Som vanligt när man är iväg med elever där majoriteten är pojkar, hyperaktiva och ganska ordentligt impulsstyrda händer det olika saker som man ibland kan förutsäga, men inte alltid. Den här gången hände det färre saker än vanligt så när vi efter ett par timmar i simhallen var på väg hem, utan att någon blivit riktigt arg på någon annan i gruppen, kände vi oss väldigt nöjda allihopa. Senare under dagen ringde telefonen på skolan. Man ville bara upplysa oss om att andra badande gäster varit oroliga och tyckt att det varit alldeles för stökigt där vår grupp befunnit sig. 

En annan gång åkte jag och några av mina kollegor iväg med eleverna på en teateruppsättning. Vi hade förberett med en social berättelse över vad som skulle hända, pratat om pjäsen och om vad som kunde hända. Det var vårt första teaterbesök. Vi var totalt tio som åkte dit, men det var bara fyra som satt kvar hela filmen (inklusive lärare). Vi var ändå nöjda när vi åkte tillbaka till skolan för alla hade vågat följa med och ingen hade blivit ledsen. Vi hade hittat lösningar för alla och nästa gång skulle det troligen bli lättare för alla. Någon ur personalen som hjälpte oss ut och in i salongen såg lätt chockad ut när hon hjälpte oss en tredje gång på femton minuter, hon frågade om hon kunde hjälpa till. Det var en vänlig fråga, men det hade bara ställt till det för oss om vi tagit hjälp av henne så vi tackade vänligt, men bestämt nej. 

Normen för vad som är "normalt" och vad som är acceptabelt kan se olika ut beroende på var man befinner sig. Tänk att den gången då vi kände att vi var riktigt nöjda när vi åkte hem, då hade andra upprörts över hur "stökigt" det var. Och den andra gången då vi tyckte att allt gick som vi ungefär räknat med, då oroade sig människor runt vår lilla grupp. Allt är relativt, allt är verkligen relativt...

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...