lördag 31 maj 2014

Det kan bli så bra!

Jag känner en tjej som under sin grundskoletid fick kämpa mot så mycket. Hon blev utredd eftersom skolan och det sociala spelet i skolan inte fungerade så bra. Hon fick diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Föräldrar, lärare, skolpsykologer och andra människor runt tjejen oroande sig för tjejen. Inte så konstigt, kan tyckas för tjejen kom knappt iväg till skolan. Hon hamnade efter mer och mer. Hon var utanför. Hon var mobbad. Hon misslyckades så ofta.. Hon var ofta ensam och ledsen.

Föräldrarna oroade sig och mamman gick in i väggen. En skolpsykolog som ville flickan det bästa sa till föräldrarna att det nog inte var någon idé att flickan skulle fortsätta med engelskan eftersom hon förmodligen aldrig skulle klara av att föra en enkel konversation på språket. Då sa läraren ifrån att det trodde hon visst, så flickan fick fortsätta läsa engelska, trots allt.

Högstadietiden kom och även om mycket blev bättre var det fortfarande så mycket som var himla jobbigt att det när flickans mamma tänker tillbaka på tiden faktiskt undrar hur flickan och hon orkade, trots allt.

Flickan är 19 år idag. Hon har tagit lägre tid på sig, men denna kvällen vet jag att mamman och flickan är glada. Flickan är på sitt livs första studentbal och mamman väntar gladeligen på att få åka och hämta sin dotter när festen är slut. Det är inte flickans studentbal för flickan har inte riktigt börjat gymnasiet ännu, det gör hon till hösten, men det är en god väns bal som hon blivit medbjuden till.

Flickan läser några ämnen på gymnasiet i år. Nästa år ska hon läsa ännu fler och förhopnningsvis, om tre år är det hennes tur att gå på sin egen studentbal. Det tog lite längre tid för flickan, men det gick bra. Och engelska pratar hon med bravur numera.

Om jag känner flickan väl? Det skulle jag kunna göra, men det skulle också kunna vara en flicka eller en pojke någonstans i Sverige eller någon annanstans på jorden, för det finns så många flickor och pojkar med samma eller liknande historia som flickan jag just berättat om.

Vad kan man lära sig av den här historien? Att det är viktigt att få utvecklas i sin egen takt och att det är viktigt att man ger möjlighet att lyckas med det man är bra på, vilka svårigheter eller lättheter en människa än besitter.


1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för att du ger mig hopp! Jag är mamma till en underbar, smart, vild och stark flicka med ADHD som avskyr skolan och far så illa där! Hon gårbi fjärde klass och har helt tappat förtroendet för de vuxna på skolan. Vi sitter på EVK efter EVK men inget händer! Struktur som är A och O finns inte, pedagoger slutar i parti och minut! Alla skakar på huvudet och säger att vår unge inte hänger med, halkar efter, inte producerar så att man kan bedöma! Ja ni vet. Men vi vet att hon besitter så mycket kunskap som man skulle kunna använda sig av om man bara försökte! Ja ibland ligger man vaken om natten och oroar sig för hennes framtid. Men när jag läser detta inlägg får jag hopp igen! Det kommer att gå bra för vår vilding med, för vi, hennes mamma och pappa är beredda att ge henne tid, även om nu inte skolan vill det!/ Mamma till en vilding

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...