Fortsätt till huvudinnehåll

Det kan bli så bra!

Jag känner en tjej som under sin grundskoletid fick kämpa mot så mycket. Hon blev utredd eftersom skolan och det sociala spelet i skolan inte fungerade så bra. Hon fick diagnoser inom det neuropsykiatriska området. Föräldrar, lärare, skolpsykologer och andra människor runt tjejen oroande sig för tjejen. Inte så konstigt, kan tyckas för tjejen kom knappt iväg till skolan. Hon hamnade efter mer och mer. Hon var utanför. Hon var mobbad. Hon misslyckades så ofta.. Hon var ofta ensam och ledsen.

Föräldrarna oroade sig och mamman gick in i väggen. En skolpsykolog som ville flickan det bästa sa till föräldrarna att det nog inte var någon idé att flickan skulle fortsätta med engelskan eftersom hon förmodligen aldrig skulle klara av att föra en enkel konversation på språket. Då sa läraren ifrån att det trodde hon visst, så flickan fick fortsätta läsa engelska, trots allt.

Högstadietiden kom och även om mycket blev bättre var det fortfarande så mycket som var himla jobbigt att det när flickans mamma tänker tillbaka på tiden faktiskt undrar hur flickan och hon orkade, trots allt.

Flickan är 19 år idag. Hon har tagit lägre tid på sig, men denna kvällen vet jag att mamman och flickan är glada. Flickan är på sitt livs första studentbal och mamman väntar gladeligen på att få åka och hämta sin dotter när festen är slut. Det är inte flickans studentbal för flickan har inte riktigt börjat gymnasiet ännu, det gör hon till hösten, men det är en god väns bal som hon blivit medbjuden till.

Flickan läser några ämnen på gymnasiet i år. Nästa år ska hon läsa ännu fler och förhopnningsvis, om tre år är det hennes tur att gå på sin egen studentbal. Det tog lite längre tid för flickan, men det gick bra. Och engelska pratar hon med bravur numera.

Om jag känner flickan väl? Det skulle jag kunna göra, men det skulle också kunna vara en flicka eller en pojke någonstans i Sverige eller någon annanstans på jorden, för det finns så många flickor och pojkar med samma eller liknande historia som flickan jag just berättat om.

Vad kan man lära sig av den här historien? Att det är viktigt att få utvecklas i sin egen takt och att det är viktigt att man ger möjlighet att lyckas med det man är bra på, vilka svårigheter eller lättheter en människa än besitter.


En kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…