Fortsätt till huvudinnehåll

Kalasvisualisering

För barn som har lätt för att hänga upp sig på det negativa som hänt under dagen kan man prova att göra en visualisering av dagen lite då och då. Idag när vi skulle avsluta årets övernattsningskalas kände jag att det var läge för en visualisering av kalaset toppar och dalar. Killarna var trötta. Klockan var elva och de hade kalasat ända sedan klockan sex igår eftermiddag. De hade haft himla kul nästan hela tiden, men för några av killarna verkade det som om de korta tillfällena då någon sagt något eller någon annan gjort något som inte kändes bra överskuggade alla tolv timmar de spenderat tillsammans i vaket tillstånd. Vi satt vid bordet där de ätit en "hotellbuffé" alldeles nyss. Bordstabletterna låg framme och där hittade jag sättet att visualisera kalasets tolv vakna timmar.

- Se här på den här rektangeln om vi tänker att hela den är själva kalaset så ska vi se vad som varit roligt och vad som varigt tråkigt och vad som varit mest, sa jag.

Efter en stunds resonerande kom vi fram till att de fyra hjärtanen som tog en trettiondedel av tygbiten var ungefär representativt över hur mycket tråkigt som hänt de tolv timmarna. Resten, alltså tjugonio trettiondelar hade kalaset varit roligt och alla varit kompisar.



Visualiseringar kan se olika ut och vara nyttiga vid helt olika tillfällen. Använd hellre fler och ofta än färre och för sällan. 
Även en "bordstablett" kan man använda för att förstärka och förtydliga det man pratar om. Att ha haft tråkigt bara så mycket av tiden som de fyra hjärtanen symboliserar och att all övrig tid som finns på bordstabletten var rolig gör det lättare att minnas kalaset som det var - roligt!

Att få det visualiserat så att man kan få tänka om sina tankar gör det lättare för barn som har svårt att komma ihåg roliga saker för att de tråkiga och ledsamma förmörkar allt. Egentligen är det så för oss alla, det blir lättare att förstå om vi får det på bild, om det blir förstärkt.


Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…