Fortsätt till huvudinnehåll

Min förra arbetsgivare förbjuds att bedriva skola

Så har det hänt, det jag förutspådde då jag sa upp mig på Snitz i december förra året. Företaget som bedriver grund- och gymnasieskola i Göteborg har fått förbud att bedriva skola i ett halvår.

Man kan tycka vad man vill om att multinationella företag startare eller köper upp svenska friskolor för att tjäna pengar på dem. Jag vet precis vad jag tycker, men det är inte det jag vill diskutera här idag. Jag börjarde på skolan för att jag vet av egen erfarenhet att skolor för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är så viktiga. Att de verkligen behövs skolor där elever som inte kan gå/orkar gå/vill gå/bör gå i den svenska grundskolan får sin "fristad". Att de elevernas föräldrar skriker efter alternativ till den skola där deras barn misslyckas. Därför började jag på Snitz för två år sedan. Jag kunde, under min tid på skolan, se elever som blomstrade. Elever som började på skolan skygga och bokstavligen kutryggiga, beredda på att försvara sig själva, på att bli utsatta, på att misslyckas - och så ett halvår ett år senare sträckte samma elever på sig med förväntan att hen skulle fortsätta att lyckas, att vi vuxna ville väl. Det var fantastiskt att se.

Lika fantastiskt som det var att se förvandlingen, lika fruktansvärt var det då jag beslutade mig för att säga upp mig. Det hade ingenting med vem som ägde skolan att göra, nej det hade framförallt att göra med att skolans resultat pekat neråt hela tiden. Tilläggsbeloppen som skulle betalas ut av kommunerna för eleverna som blivit intagna på skolan - kom aldrig till skolan. Lärartätheten, kompetentens som vi byggt upp gick därför inte att kvarhålla. Därför sa jag upp mig.

Jag tycker det är fruktansvärt att man i kommuner landet över inte har den kunskap som behövs för att förstå att elever med npf ofta behöver annan pedagogik och  att elever med npf ofta behöver kosta mer för att lyckas i skolan. Jag blir också fruktansvärt frustrerad av att tänka på att man genom att inte förstå detta i kommunerna förorsakar familjer så mycket lidande och barn deras framtid. I förlängningen förlorar inte bara barnen som misslyckas och ger upp sin framtid, familjer sin ork, men också kommuner inkomstkällor i form av människor som fått möjlighet att lyckas i skolan och bli samhällsmedborgare som bidrar.

Det är sorgligt att tänka på, frustrerande att barn efter barn, familj efter familj ska behöva genomlida det för att kompetensen, kunskapen inte finns hos dem som tar beslut.

Jag föreläste för mina kollegor på EFUS igår (EFUS= Göteborgs kommuns egna skolor för grundskoleelever med npf-diagnoser). Jag pratade om bemötande och förståelse, om hur man kan undervisa elever med npf så att de också har chans att lyckas.

- Men hur ska vi kunna undervisa eleverna på det sätt skolverket vill utan att skada eleverna och hur ska vi kunna undervisa eleverna på rätt sätt utan att göra fel enligt skolverket, var det en lärare som sa.

Det ligger mycket i den frågan. Kunskapen om de här eleverna finns inte ens hos skolverket som ska se till att alla elever i Sverige får rätt utbildning. Ibland kan jag tycka att man sätter krokben för elever som är unika, som behöver ett annat sätt att bli undervisade i eftersom de har andra behov.

- Man får vara lite anarkist och tänka på barnets bästa, sa jag och jag står för det. Det viktiga är nämligen att barnet/eleven har chans att lyckas och utvecklas så att hen får en självkänsla och kan gå vidare i livet och skaffa nya positiva erfarenheter.

Genom det sätt kommuner negligerar den här frågan så skadar man barnen, fast man inte förstår det. Jag håller med. Ett par lärare sa till mig igår;

- Det här du föreläser om borde de som sitter högre upp lyssna på för det är där besluten tas som påverkar eleverna.

Jag håller med, men hur ska människor som inte vet att det inte vet, förstå att de inte föstår!?

Jag berättar gärna mer, någon gång måste alla barn få möjlighet att utvecklas efter sina förmågor!

Till mina gamla elever som inte längre har någon skola kan jag bara säga att jag tänker på er och hoppas att de kommuner som har ansvar för er ser till att ni får en skola som tar till vara på era fantastiska erfarenheter och förmågor!
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…