tisdag 17 juni 2014

Min förra arbetsgivare förbjuds att bedriva skola

Så har det hänt, det jag förutspådde då jag sa upp mig på Snitz i december förra året. Företaget som bedriver grund- och gymnasieskola i Göteborg har fått förbud att bedriva skola i ett halvår.

Man kan tycka vad man vill om att multinationella företag startare eller köper upp svenska friskolor för att tjäna pengar på dem. Jag vet precis vad jag tycker, men det är inte det jag vill diskutera här idag. Jag börjarde på skolan för att jag vet av egen erfarenhet att skolor för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är så viktiga. Att de verkligen behövs skolor där elever som inte kan gå/orkar gå/vill gå/bör gå i den svenska grundskolan får sin "fristad". Att de elevernas föräldrar skriker efter alternativ till den skola där deras barn misslyckas. Därför började jag på Snitz för två år sedan. Jag kunde, under min tid på skolan, se elever som blomstrade. Elever som började på skolan skygga och bokstavligen kutryggiga, beredda på att försvara sig själva, på att bli utsatta, på att misslyckas - och så ett halvår ett år senare sträckte samma elever på sig med förväntan att hen skulle fortsätta att lyckas, att vi vuxna ville väl. Det var fantastiskt att se.

Lika fantastiskt som det var att se förvandlingen, lika fruktansvärt var det då jag beslutade mig för att säga upp mig. Det hade ingenting med vem som ägde skolan att göra, nej det hade framförallt att göra med att skolans resultat pekat neråt hela tiden. Tilläggsbeloppen som skulle betalas ut av kommunerna för eleverna som blivit intagna på skolan - kom aldrig till skolan. Lärartätheten, kompetentens som vi byggt upp gick därför inte att kvarhålla. Därför sa jag upp mig.

Jag tycker det är fruktansvärt att man i kommuner landet över inte har den kunskap som behövs för att förstå att elever med npf ofta behöver annan pedagogik och  att elever med npf ofta behöver kosta mer för att lyckas i skolan. Jag blir också fruktansvärt frustrerad av att tänka på att man genom att inte förstå detta i kommunerna förorsakar familjer så mycket lidande och barn deras framtid. I förlängningen förlorar inte bara barnen som misslyckas och ger upp sin framtid, familjer sin ork, men också kommuner inkomstkällor i form av människor som fått möjlighet att lyckas i skolan och bli samhällsmedborgare som bidrar.

Det är sorgligt att tänka på, frustrerande att barn efter barn, familj efter familj ska behöva genomlida det för att kompetensen, kunskapen inte finns hos dem som tar beslut.

Jag föreläste för mina kollegor på EFUS igår (EFUS= Göteborgs kommuns egna skolor för grundskoleelever med npf-diagnoser). Jag pratade om bemötande och förståelse, om hur man kan undervisa elever med npf så att de också har chans att lyckas.

- Men hur ska vi kunna undervisa eleverna på det sätt skolverket vill utan att skada eleverna och hur ska vi kunna undervisa eleverna på rätt sätt utan att göra fel enligt skolverket, var det en lärare som sa.

Det ligger mycket i den frågan. Kunskapen om de här eleverna finns inte ens hos skolverket som ska se till att alla elever i Sverige får rätt utbildning. Ibland kan jag tycka att man sätter krokben för elever som är unika, som behöver ett annat sätt att bli undervisade i eftersom de har andra behov.

- Man får vara lite anarkist och tänka på barnets bästa, sa jag och jag står för det. Det viktiga är nämligen att barnet/eleven har chans att lyckas och utvecklas så att hen får en självkänsla och kan gå vidare i livet och skaffa nya positiva erfarenheter.

Genom det sätt kommuner negligerar den här frågan så skadar man barnen, fast man inte förstår det. Jag håller med. Ett par lärare sa till mig igår;

- Det här du föreläser om borde de som sitter högre upp lyssna på för det är där besluten tas som påverkar eleverna.

Jag håller med, men hur ska människor som inte vet att det inte vet, förstå att de inte föstår!?

Jag berättar gärna mer, någon gång måste alla barn få möjlighet att utvecklas efter sina förmågor!

Till mina gamla elever som inte längre har någon skola kan jag bara säga att jag tänker på er och hoppas att de kommuner som har ansvar för er ser till att ni får en skola som tar till vara på era fantastiska erfarenheter och förmågor!

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...