Fortsätt till huvudinnehåll

"Skit i skolverket"

Rubriken hade jag över ett inlägg som jag skrev för drygt två år sedan. Kanske låter rubriken lite brutal, men det var så jag kände. Efter att ha tagit "sabbatsår" från skolvärlden i tio års tid kändes det på många sätt som ett fängelse att komma tillbaka till skolvärlden och jobba som lärare igen.

Jag såg och hade sett elever som var så sönderstressade och nedbrutna efter många års manglade mot klasskamrater i den "vanliga" grundskolan - att de knappt orkade komma till skolan. 

Jag såg lärare som stressade ihjäl sig i sin vilja att följa läroplanens mål och riktlinjer - och ändå få med sig alla elever även dem som inte hade förutsättningar att klara målen. Det var på många sätt en helt omöjlig situation.

Nu, efter två och ett halvt år i den svenska skolvärlden ser jag nya och gamla kollegor och tänker att vi måste våga mer och vi måste tro på oss själva för vi är faktiskt bra!

Vi måste våga lita på vår kompetens. Vi måste våga tro på att vi kan något, att lärarutbildningen faktiskt har lärt oss något. Ibland tänker jag att vi knappt vågar göra något utan att först läsa sida upp och sida ner i "bibeln".

Vi kan, vi har en utbildning som vi ska vara stolta över och tro på. Vi är kompetenta och vi vet en massa. Vi kan göra bra undervisning utan att läsa läroplans mål och riktlinjer varje gång!

Om det inte var så, då kunde ju faktiskt vem som helst gå in och undervisa...

Vi måste ta tillbaka kontrollen och rodret över våra lektioner, över skolan vi arbetar på. Vi kan. Vi måste våga gå egna vägar när vi ser att de redan upptrampade inte fungerar för våra elever. Vi är de som är utbildade pedagoger. Det betyder något. Om inte vi tror att vi är bra och kan hjälpa och stödja våra elever - varför skulle våra elever och deras föräldrar tro på den svenska lärarkåren?

En annan sak som jag tänkt på under de här senaste åren, som jag inte upplevde på samma sätt under åren utanför skolan är att svenska lärare aldrig är "good enough" varken hos sig själva eller hos allmänheten. Men det måste få vara så att man ibland är just det, tillräckligt bra som man är, annars orkar man inte fortsätta jobba som lärare. Stressen blir för stor, orken tar slut.

En sista sak som jag tänkt på under de här åren är att vi måste unna oss tid att HA ROLIGT! Allt måste inte vara seriöst. Alla raster behöver inte gå åt till att diskutera elever och jobbfrågor. Man kan prata andra saker också, som lite skit då och då till exempel...

Om jag räknar bort de här sakerna och tittar på allt annat den svenska skolan står för är det "asfett" att vara lärare i den svenska skolan - särskilt på den skolan jag jobbar.

Herregud vilka elever och vilka kollegor. Lärarjobbet på den skolan jag jobbar på är världens bästa jobb, när jag får vara lärare,  när jag får vara "good enough", när jag får skita lite lagom i skolverket och dess bibel och när jag ser till att ha roligt och skrattar med mina elever och mina kollegor.

Jag hoppas att Gustav Fridolin, som ju är vår nya utbildningsminister och som har erfarenhet av att arbeta som lärare ger alla lärare i den svenska grund- och gymnasieskolan råg i ryggen att börja tro på sig själva och sin förmåga - igen!

("bibeln" = läroplanen).




Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…