Fortsätt till huvudinnehåll

En människa - är bara människa

I ett inslag på nyheterna ikväll berättar en kvinna om sin man. Han var rektor på den skola som flickan Yara gick på. Mannen fick kritik efter Yaras död, att han inte gjort tillräckligt mycket, inte anmält misstänkta missförhållanden i flickans hem till socialtjänsten. Mannen blev arbetsbefriad av sin arbetsgivare, kommunen och man nämnde honom i nyheter och annat efter flickans död. Ingen av dem som satt över honom har tagit på sig något. Inte för att Yara aldrig fick hjälp, inte heller att mannen, en månad efter den "offentliga avrättningen" som hans fru kallar det för körde med bilen rakt in i några träd.

Om mannen är den som bär allt ansvar för flickans död eller inte har jag ingen aning om och det är nog inte så många fler än den förra rektorn och några till väl initierade som kan svara på den frågan. Den före detta rektorn kan inte svara eftersom han är så skadad efter bilolyckan.

Det är fruktansvärt att flickan misshandlades till döds, men det är inte det jag vill ta upp här på min blogg ikväll.

Det är sorgligt, men inte ovanligt, att en ensam person får stå vid skampålen. Ofta ser vi det i massmedia, men ibland ser vi det också inom andra område. Att kommunens tjänstemän sett det som ett lätt sätt att inte själva bli utsatta för stupstock, genom att lägga all skuld på mannen är uppenbart. Men vi människor är faktiskt bara människor. Även om vi jobbar inom skolans värld, eller inom kommunen.

Jag är inte troende, men jag tycker att en och annan tanke, ett och annat citat tål att användas från religiösa skrifter, som "den som är utan skuld, kasta första stenen".

Nu hoppas jag att de människor som intervjuades på nyheterna idag, mannens chefer inte blir utsatta av en massa arga människor som vräker ur sig ilska och frustration.

Vi människor är ju faktiskt bara människor. Vi gör fel, fast vi oftast försöker göra rätt.

Den som är utan skuld, kasta första stenen.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…