Fortsätt till huvudinnehåll

Om mobbning

Pratade med en vän om mobbning idag och hörde om ett barn i min närhet som är utsatt, mobbad. Därför tänkte jag ta upp mobbning idag.  Aftonbladet skrev om ämnet i en artikel om mobbare som visserligen är fyra år gammal, men som fortfarande är läsvärd. Det är frustrerande - att vi aldrig lär oss, menar jag. Att vi aldrig blir klokare, att vi aldrig hittar strategier. Eller så gör vi det, men det går långsamt. 

På skolor i landet finns problemet ständigt närvarande och ändå, fast vi alla är helt överens om att det inte är acceptabelt, varken föräldrar eller lärare finns det utsatta, sorgsna, deprimerade, mobbade barn med magont på alla skolor i hela landet. Barn mobbas (och vuxna också för den delen) varje dag, i vårt avlånga land, på vårt runda klot. Mobbas och skadas så djup att det sätter spår för resten av livet hos många.

Det konstiga är att om du ställer nedanstående frågor till vilken vuxen som helst: 
1:- Tycker du att det är okej att mobbas? och 2: s- kulle du ingripa om du såg någon bli mobbad?"

Så blir svaren så gott som alltid; "Nej", på fråga 1 och "ja" på fråga 2.

Ändå pågår mobbning varje dag. Varför?

Jo, mobbning är ju en värderingsfråga. Om du anser dig mobbad av mig, men jag anser att jag inte mobbar dig, bara inte vill vara med dig. 
Är du mobbad då?

Ett barn som upplever sig vara mobbad - är mobbad vare sig vi sett det som händer eller inte. Vi vuxna ser inte allt, men måste kompensera det genom att ta barnets känslor på allvar. 

Många svarar nej på den frågan. Många föräldrar ställer frågan till sina barn, "gjorde du si eller så mot henne", dottern eller sonen tittar upp med änglaansiktet och säger näpet "neej, verkligen inte". Och då är det ju så. Mitt barn mobbar inte! När föräldrar inte inser att ens barn är dum mot andra barn så har skolan svårt att förändra. Om vi kan skilja på 
Så fortsätter mobbningen. För på skolan ser lärarna bara det som finns ovanför ytan, men isberget under ytan ser man inte/väljer man att titta bort ifrån.

Så fortsätter mobbningen, för att vi inte ser vår egen del i den, för att vi inte tar ansvar för andras barn utan sätter vårt eget och vårt barns rätt att vara som den är framför de utsatta barnets rättighet att slippa gå till skolan med en sten i magen, beredd att återigen bli utsatt, bli mobbad.  Och för att vi inte inser att den som blir mobbad, som signalerar att den är mobbad - är mobbad och måste få hjälp, vad vi runt omkring än sett och uppfattat.

Förresten kommer Friends att ha en heldag kring npf och mobbning i Göteborg i vår. Det blir en upprepning av dagen som hölls i Stockholm i höst. Jag var med och kommer att vara med och föreläsa på den dagen. I Stockholm var det mycket matnyttigt som sas och jag antar att det kommer bli lika bra i Göteborg! 
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…