Fortsätt till huvudinnehåll

Den bortglömda diagnosen, eller - om ett möte som blev riktigt bra, till slut

"Det var ett av alla otaliga möten jag går på till min dotters skola. Just den här gången skulle vi ha ett möte kring träslöjden. Jag och specialpedagogerna hade pratat om problemet med att Grodan inte trivs med träslöjden på några tidigare möten. Specialpedagogerna hade tagit upp Grodan och hennes svårigheter med träslöjdsläraren så att han skulle förstå att han måste möta Grodan på ett litet annorlunda sätt än de flesta andra barnen i hennes grupp. Hemma märkte vi ingen skillnad så nu när terminen började ville jag ha ett möte med läraren för att kunna förklara. För att förändra, förbättra för min dotter. Det är alltid spänt när man skall diskutera saker som inte fungerar. Det är ofta man måste diskutera saker som inte fungerar när man har ett barn med ADD (eller någon annan NPF). Jag har blivit bättre på att prata med lärare när det inte fungerar. Jag vet ju att det inte är lätt att förstå. Att det inte är lätt att se. Att det inte är lätt att möta. Mitt barn är annorlunda. Hon behöver mer stöd och annat bemötande än andra barn, men det syns inte på henne. Hon har alla armar och ben intakta. Hon svarar när man pratar med henne. Hon ler. Hon säger att allt är bra. Det är därför inte lätt att göra rätt. Jag vet det nu. Jag möter lärarna bättre.
Den här gången var det träslöjd, men det kunde ha varit vilken lärare, vilket ämne som helst.
Lärare i allmänhet har inte tillräckligt med kunskap om de 7-8 procent barn som har en eller flera diagnoser i NPF-området. Specialpedagoger kan ha det, men inte ens alla specialpedagoger har förståelsen alltid.
Vi möttes där i samtalsrummet. Jag, en av specialpedagogerna och träslöjdsläraren. Det var lite spänt. Läraren var nog lite irriterad att behöva ta sin rast till att prata med mig. Prata om en elev som bara är lite slö, lite lat, lite långsam, som vägrar använda maskinerna. Jag visste att han fått information om Grodan. Om hennes diagnos. Om hur svårigheterna ser ut ungefär. Jag visste också att han har många elever som behöver hjälp och att man, när man får information, har svårt att förstå den. Min dotter springer inte ut, välter inte grejer, blir inte vansinnig. Hon tar ingen plats. Hon försvinner. Hon slutar komma. Hon går iväg. Hon skickar ledsna och arga SMS till mig. Ringer till mig. Talar om att hon minsann inte tänker vara kvar. Att läraren inte förstår henne. Att hon aldrig vill gå dit igen.
Jag förklarade Grodans svårigheter för läraren. Hur vi har det hemma. Hur duktig Grodan är när hon känner motivation. Hur motorn dör om motivationen saknas.
Efter tio minuter reste läraren på sig. Han var irriterad. Han tyckte det var mycket märkligt att ingen talat om det här för honom innan.
- Om du visste hur många möten jag sitter på, hur många telefonsamtal jag har, hur många sms jag får varje vecka som rör min dotter, hann jag säga innan tårarna kom.
Det var länge sedan jag grät på ett möte som rör Grodan. Sorgen är borta för länge sedan. Den här gången kom den ikapp mig lite, men framförallt blev jag så trött på allt. För hur jag än gör så blir det fel ändå.
Förmodligen var det så träslöjdläraren kände också.
Jag sprang ut på toaletten. Torkade mina tårar. Skärpte till mig. Gick tillbaka.
Vi tog upp samtalet där vi var. Nu möttes vi. Träslöjdsläraren på Grodans skola är en lärare som vill sina elever det bästa. Han har inte förstått och sett Grodans svårigheter – för att de är så svåra att upptäcka. Ändå handikappar hennes svårigheter Grodan väldigt mycket i många lägen.
Läraren undrade hur han skulle göra. Jag sa;
- Min dotter klarar inte för svåra saker, då ger hon upp. För henne är en liten motgång som att bestiga Mount Everst. Om man är där och hjälper henne så tar hon sig förbi. Hon vill gärna göra saker hon redan behärskar, för då känner hon sig säker. Låt henne göra det ett tag till, tills hon är redo att gå vidare. Framförallt behöver min dotter känna att hon är trygg med dig. Berätta för henne att du pratat med mig och att du nu förstår henne. Att du skall hjälpa henne och att hon får göra smycken, det som hon kan. Om hon sedan inte får godkänt i slöjden så må det vara hänt. Det viktigaste är att hon går dit, att hon trivs och vill fortsätta. Kanske kommer hon att jobba med händerna, med liknande saker som vuxen.
Träslöjdsläraren sa att det är klart att hon skall få godkänt. Det viktigaste är att hon jobbar och gör saker. Det är inte så noga att hon gör samma saker som de andra. Det finns ju en pys-paragraf som innebär att man skall ta hänsyn till elevens funktionshinder när man bedömer och sätter betyg.
Vi tog i hand. Träslöjdslärarens hand var hård som en träplanka. Han var positiv. Jag också. Vi hade haft ett väldigt bra möte. Han kommer att hjälpa min dotter, tänkte jag och gick och letade upp henne. Jag berättade för henne om vårt möte. Hon såg glad ut. Jag gick iväg från skolan för att gå och jobba lite också.
När Grodan kom hem från skolan var hon väldigt nöjd. Sista lektionen var träslöjd.
- Mamma, det gick jättebra idag på träslöjden. Magistern frågade flera gånger hur det gick och jag fortsatte på mitt hjärta som jag inte ville göra tidigare. Han hjälper mig. Jag tyckte det var roligt idag.
För så ”enkelt” är det. När människor runt barnet (och faktiskt den vuxna med NPF också) förstår och accepterar, respekterar och möter på det sättet man behöver så blir det lättare. Det blir aldrig jättelätt, för funktionsnedsättningen finns ju där hela tiden. När man möter rätt så har barnet chans att lyckas. Så när ett barn misslyckas måste man gå tillbaka till sig själv och fundera på vad man kan ändra för att lyckas. När ett barn skolvägrar måste hela personalstyrkan sätta sig ner och fundera. Ta in barnet och prata om det behövs. Det går alltid att förändra, små steg, små steg, små steg blir plötsligt ett stort och så blir det bättre.
Alla barn vill lyckas! När ett barn misslyckas eller ger upp är det inte barnets fel, det är fel på hur vi hemma, i skolan och på fritiden möter barnet, då måste vi hitta nya lösningar, nya strategier."

Den här texten skrev en jag som jag för några år sedan. Min dotter har det bra idag. Det var inte lätta år, men jag har nog, tack vare alla upplevelser kring min dotter, blivit en klokare förälder och lärare till barn med npf-svårigheter.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…