tisdag 27 januari 2015

Fortsätt "Lovebomba", men tänk också på vilka problem du för med dig

För många år sedan då jag precis skrivit min första bok "Är jag normal, mamma?" fick jag möjlighet att börja föreläsa. Då pratade jag ur perspektivet att i första hand vara förälder till en flicka med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (add och atypisk autism) och i andra hand erfarenhet av att arbeta med elever i funktionsnedsättningar.

Åren har gått och numera när jag pratar, skriver och föreläser om barn/elever med funktionsnedsättningar gör jag det som lärare med erfarenheter av att vara förälder.

Det känns oerhört roligt att kunna använda allt jag erfarit, tack vare min fantastiska dotter (och hennes syskon så klart) till att hjälpa andra människor i svåra dilemman.

Nu till min rubrik som du kanske undrar över...

När jag började föreläsa avslutade jag alltid med att prata lite om hur vi som är nära barn med svårigheter måste "lovebomba" dem. Med det menade jag att vi behöver se och uppmuntra barn med svårigheter mycket oftare än vad vi gör. Jag tyckte mig också se att vi behövde säga till barnet att det är bra som det är, eftersom det så sällan får höra det i, till exempel skolan där alla mäts efter ungefär samma måttstock. Jag tror fortfarande att vi måste uppmuntra barnen med npf mer än vi gör, just för att vi så ofta jämför dem med andra barn utan funktionsnedsättningar, men vi behöver också göra en ännu viktigare sak.

Vi behöver titta på oss själva och fundera på hur många gånger av de gånger vi säger något till vårt barn/vår elev som vi kommer med ett problem. Alltså, vi vill att barnet/eleven ska göra något som hen vet/känner/tror att den inte kommer att klara av. Vi förmedlar något som inte känns bra för hen. Hur ofta gör du det? Och så jämför du med hur ofta du kommer med en positiv nyhet eller låt oss kalla det för lösning...

För barn utan funktionsnedsättningar blir de två "påsarna"; problem - lösning fyllda ungefär i samma takt under en dag. För ett barn som har svårt med de exekutiva funktionerna och/eller sociala förmågan blir det nästan bara "problempåsen" som fylls på under en dag. Vi vuxna tänker inte så noga på det. Vi säger saker och tänker att vi gör det för att hjälpa barnet/eleven.

Men hur känns det för hen som får alla "problem" på sig? Hur tolkar "hen" som redan har svårt att tolka det att mamma/pappa/läraren/socialen alltid kommer med saker som kräver något av hen, som "ställer till problem" för hen? Är det så konstigt att barnet/eleven sätter sig på tvären och inte vill vara med eller upplevs som antisocial med ett kanske trotsigt beteende.

Gör ett test på dig själv imorgon. Försök notera hur många gånger du kommer med information/frågor/krav som innebär "problem" för ditt barn/din elev - och tänk du inte på hur du ser på problem utan på hur ditt barn/din elev tolkar problem. Notera också hur många gånger du kommer med information/frågor/stöd som innebär positiva upplevelser/känslor för ditt barn/din elev.


Berätta gärna här hur det gick. (Och du, det vanliga är, som sagt, att påsen med "problem" fylls så mycket fortare än påsen med "lösningar" för ett barn med npf, glöm inte det. Lägg inte skulden på dig, utan på situationen). Sedan ska vi fundera på hur påsen med problem kan fyllas långsammare och lösningspåsen kan bli "knökfull"!

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...