Fortsätt till huvudinnehåll

Om att hålla fast eller släppa taget

Jag möter ibland lärare som är frustrerade över att någon eller några av eleverna inte släpper taget, inte tar de där kliven som de andra i klassen gör. Man kan ha funderingar på vad det beror på.

Kan det vara så att man själv, som lärare, behöver sätta tydligare gränser för eleven för att "putta ut den ur boet". Så att eleven blir tvingad att ta de där stegen som de flesta av klasskamraterna så glatt gör runt eleven?

Eller kan det vara så att det är elevens föräldrars fel, att de curlar för mycket kring eleven, att det är det som gör att eleven inte vågar eller kan ta stegen mot vuxenlivet?

Visst kan det vara så att vi som lärare behöver sätta tydliga gränser och visst kan det vara så att det finns föräldrar som "curlar" sina barn, att det påverkar eleven till att vara mer passiv än sina klasskamrater.

Men för det mesta, när det gäller barnen som har svårt med de exekutiva funktionerna, som har diagnoser inom det neuropsykiatriska området beror det på att de eleverna först behöver knyta an till sin lärare - för att kunna börja släppa taget.

Om man sätter gränser och och försöker putta på eleven blir det bara motsatt effekt än den man som lärare (eller förälder) söker, nämligen att eleven blir ännu mer hjälpsökande - vilket i sin tur skapar en lärare (eller förälder) som blir ännu mer frustrerad.

För att en elev som har svårigheter ska klara av att släppa taget och våga lita på sig själv kräver det av oss vuxna, pedagoger (som föräldrar) att vi först låter eleven bli trygga med relationen, att vi orkar stå kvar och vara vuxna. Att vi inte blir frustrerade. Först då, när eleven känner trygghet - kan hen börja släppa taget.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…