Om att hålla fast eller släppa taget

Jag möter ibland lärare som är frustrerade över att någon eller några av eleverna inte släpper taget, inte tar de där kliven som de andra i klassen gör. Man kan ha funderingar på vad det beror på.

Kan det vara så att man själv, som lärare, behöver sätta tydligare gränser för eleven för att "putta ut den ur boet". Så att eleven blir tvingad att ta de där stegen som de flesta av klasskamraterna så glatt gör runt eleven?

Eller kan det vara så att det är elevens föräldrars fel, att de curlar för mycket kring eleven, att det är det som gör att eleven inte vågar eller kan ta stegen mot vuxenlivet?

Visst kan det vara så att vi som lärare behöver sätta tydliga gränser och visst kan det vara så att det finns föräldrar som "curlar" sina barn, att det påverkar eleven till att vara mer passiv än sina klasskamrater.

Men för det mesta, när det gäller barnen som har svårt med de exekutiva funktionerna, som har diagnoser inom det neuropsykiatriska området beror det på att de eleverna först behöver knyta an till sin lärare - för att kunna börja släppa taget.

Om man sätter gränser och och försöker putta på eleven blir det bara motsatt effekt än den man som lärare (eller förälder) söker, nämligen att eleven blir ännu mer hjälpsökande - vilket i sin tur skapar en lärare (eller förälder) som blir ännu mer frustrerad.

För att en elev som har svårigheter ska klara av att släppa taget och våga lita på sig själv kräver det av oss vuxna, pedagoger (som föräldrar) att vi först låter eleven bli trygga med relationen, att vi orkar stå kvar och vara vuxna. Att vi inte blir frustrerade. Först då, när eleven känner trygghet - kan hen börja släppa taget.