"Bakbind inte lärarna"

På GP´s ledarsida skriver man idag att lärare måste få möjlighet att ta ut stökiga elever ur klassrummet. Att man, som man gör i England måste ha mer konsekvenser att ta till i skolans värld. Läs ledaren här. Kritiken mot Bo Hejlskov Elvén skiner lite lätt igenom i artikeln. Man tror helt enkelt inte helt på vad psykologen Hejlskov predikar runt om i landet för lärare och andra människor som arbetar med människor i beroende.

Jag kan förstå att man som journalist tänker att jag som lärare vill ha redskap för att stoppa jobbiga situationer när de uppkommer i mitt klassrum. Att jag behöver konsekvenser! Men konsekvensbemötande fungerar bara på elever som klarar av att tänka, inte bara i nutid och dåtid, men framförallt i framtid. Därför är konsekvenspedagogik värdelös. De elever som vi uppfinner konsekvenserna för - klarar inte av/har inte förmåga att förstå konsekvenserna.

Konsekvensbemötande är det enklaste sättet att bedriva pedagogik på. I sin sämsta form kan man också kalla det för "management by fear". Konsekvensbemötande handlar om att en har makten och vet rätt och den personen ska styra och bestämma över den personen som inte har makten och som inte vet hur man gör rätt, om du förstår vad jag menar.

Om du som vuxen, som pedagog har resurser och möjlighet att ge ramar och regler som du vet fungerar och som eleverna också känner mening med. Om du dessutom hinner tänka efter FÖRE samt jobbar på någon slags allians med eleverna, "vi som är i det här klassrummet vi samarbetar", då behöver du inte ta till konsekvenser eller hot.

När vi undervisar med hjälp av konsekvenser är det just de elever som har svårt i skolan som halkar utanför. De andra eleverna kan anpassa sig till olika undervisningsmetoder, även konsekvensmetoden.

"Om du gör det, så händer den konsekvensen" fungerar inte, snarare triggar, de elever som gör att vi funderar på om vi verkligen inte valt fel yrke. När vi gått igenom hela "konsekvensspiralen" har vi liksom inga mer vapen att ta till. Kvar finns bara en misslyckad lärare och en ännu mer misslyckad elev.

Nej, bakbind inte lärarna, ge oss istället utrymme att använda både armar, ben och huvud i arbetet med att hjälpa våra barn/elever att utvecklas så mycket de kan. Ge möjlighet till fortbildning i lågaffektivt bemötande, i samtalsteknik, i "tänka efter före", ge resurser till mindre grupper så det är möjlig att koppla ihop sig med elverna, skapa samarbetande och allianser. Då behöver vi inte konsekvenser, då kan vi sätta fart på den positiva lärspiralen. Då kan det bli populärt och kul att bli och jobba som lärare igen och då är det kul att vara elev också, vare sig man har lätt eller svårt för det vi kallar för skolarbete.