torsdag 5 mars 2015

Sluta klaga på föräldrarna

Du vet det är inte konstigt att hon är som hon är, titta bara på hennes mamma... eller Om han hade en annan pappa så... eller Jag vet inte om det är hen det beror, jag tror att det snarare handlar om mamman... eller Om föräldrarna slutade curla så mycket så...

I en undersökning gjord vid University of Wisconsin-Madison har man hittat, inte alls förvånande, men sorgliga, svar på varför så många mammor till barn med autism blir sjukskrivna och deprimerade. 

Att vara förälder till ett barn med svårigheter inom det neuropsykiatriska området innebär extra ansträngning dygnet runt, dessutom innebär det alldeles för ofta också ifrågasättande av andra, bland annat barnets lärare. 

Visst finns det föräldrar till barn med autism - som inte är "bra" föräldrar (hur man nu mäter det). Det finns föräldrar till barn med autism och eller andra npf som själva har svårigheter, det finns föräldrar som har andra svårigheter och det finns de som inte har svårigheter - som för det mesta  kämpar för sina barn, till stor del förmodligen för att de upplever att barnet har det svårt i skolan på olika sätt. Det finns, som sagt föräldrar till barn med npf som är bra, dåliga och halvbra. 

Det finns också föräldrar till barn utan npf-svårigheter som är bra, dåliga och halvbra. 

Skillnaden på de bägge föräldragrupperna är att föräldrarna i den första gruppen har barn som har svårigheter - som "ställer till det" för sig själva, för andra och för lärarna oftare än barnen till föräldrarna i den andra gruppen. 

När vi som lärare säger de där meningarna jag skriver i början av mitt inlägg (j0, jag har tagit dem från verkligheten) - då har vi också sagt upp oss som dem som kan påverka, som har mandat att förändra. Vi har förpassat oss till att vara människor som bara "åker med" på vår arbetsplats, som inte kan påverka, som därför inte kan hjälpa att det blir fel. 

Om föräldrarna till våra elever är si eller om de är så är egentligen inte intressant för mig som lärare. Jag ska ta hand om barnen/eleverna när de kommer till skolan. Jag ska göra det bästa av den situationen som blir när de är på skolan. Visst blir det väldigt mycket jobbigare då kontakten inte fungerar med en förälder till mina elever - men tyvärr har den dåliga kontakten väldigt ofta med hur jag bemöter eleven i skolan. Jag har ansvaret för min relation till min elev. Det är inte förrän jag kan misstänka att min elev blir misshandlad fysiskt/psykiskt av sin förälder eller på annat sätt försummas som jag har ansvar att lägga mig i. 

Man har rätt att vara som man är som vuxen människa, vare sig man har ett barn med diagnos eller inte. 

Jag och du som lärare har ansvar att ta ansvar för situationen som vi befinner oss i på skolan. Vi kan önska att våra elevers föräldrar är bra, ansvarstagande, välfungerande och lagom på att lägga sig i - men det är inte vår sak att döma föräldrar eller diskutera dem. 

Ta ansvar för din roll som lärare och därmed för dina elever - låt föräldrarna vara och försök stötta dem som har det tufft istället för att döma dem. 

(PS om sedan föräldrar till barn i skolan förstår och accepterar att läraryrket är ett av jordens svåraste yrken och att det är lätt att det blir fel, att eleven tolkar fel, vare sig man har npf eller inte, att lärare också är människor, etc etc, då skulle samarbetet kring ALLA barn kunna blir riktigt fantastiskt DS). 

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...