tisdag 10 mars 2015

Om att hitta nya lösningar för barn med npf

Det kom ett mejl. Jag tar upp det här på bloggen för att det är så typiskt. En mamma som gör allt hon kan och lite till för att hennes dotter skall ha en bra skolgång där hon lyckas och mår bra. Lärare som gör allt de förmår för att deras elev skall lyckas. Ett barn som kämpar och kämpar så hon nästan trillar ihop. Och ändå. Det räcker inte. Var gör man, undrar mamman. Ja, vad gör man? Läs mejlet här:


Hej Malene,

Jag följer din blogg sen en 1 1/2 år tillbaka och jag har liksom dig en tjej med ADD. Min dotter är 14 och eftersom din tjej är lite äldre uppskattar jag att läsa om dina tips och råd när det gäller skola och vardag. Du har ju mer erfarenhet än vad jag har.

Min dotter går nu i 8.an och har en jättebra mentor. Hon är förstående och vill verkligen hjälpa på bästa sätt. Vi har tillsammans lagt upp ett åtgärdsprogram som känns bra, hon har fått dator som hjälpmedel samt extra mentorstid. Hennes mentor + ytterligare ett par lärare har gått en utbildning om ADHD  som jag  tipsade om. Jag och skolan gör verkligen allt och jobbar tillsammans för att det ska fungera för dottern. Men ändå...det räcker inte till. Min dotter jobbar så hårt och är helt slut. I hennes huvud är allt bara kaos. 

Har du några bra tips eller råd hur jag kan underlätta för min dotter? Vad kan jag tänka på här hemma? Det kanske finns något som jag & skolan inte tänkt på...kanske kan du dela med dig av några de åtgärder som din dotter har i skolan och som vi kan testa i min dotters skola.

Ha en skön höstdag!

Mvh. Anna .




Hej Anna.
Det finns sällan lätta lösningar, för då hade ni hittat dem redan. Jag tänker så här lite runt problemen (utan att på något sätt mena att det jag skriver här är något facit, för det här är det svåraste av allt på många sätt, att försöka hjälpa ett barn som har npf-svårigheter att lyckas i skolan):

När man gör så mycket man kan, men det ändå inte fungerar så är det lätt att man ger upp, att man blir frustrerad, att man lägger skulden på barnet. Den tiden kommer ofta förr eller senare, fast man inte vill det egentligen. Att frustrationen leder till att samarbetet krånglar lite. Men det att barnet har svårt att lyckas, trots allt man gör för att underlätta för det, säger ju egentligen bara att man måste sänka kraven/ändra kraven och att man måste göra fler förändringar. "När ett barn misslyckas är det inte fel på barnet, det är vi vuxna runt barnet som måste hitta andra lösningar tills barnet lyckas". Några barn kräver så mycket mer hjälp och andra lösningar för att lyckas. 

Det är ingens fel att det "blir fel" att det, trots allt man gör, är för svårt för barnet. Det är viktigt att ha med sig. Det är inte barnets fel, inte föräldrarnas fel, inte lärarnas fel, men det är fel på situationen och på samhällets förväntningar på vad ett barn som är 14 år skall klara. 

Varje barn är unikt så det är inte lätt att hitta lösningar som fungerar för alla, men några saker kan man prova. Till exempel: 

Låt barnet berätta vad som är svårt. Ställ öppna frågor till barnet, ge inga egna svar, tro inte att du kan komma på svaren för det är barnet som har lösningen, som vet, men som kan behöva hjälp med att hitta lösningar. 

Vilket problem skall lösas först? Är det att barnet inte kommer till skolan? Att hon inte orkar vara kvar? Att hon inte får betyg i alla ämnen? Fokusera på ett problem och låt de övriga vara en stund. 

Döm aldrig.

Ge barnet positiv uppmärksamhet när hon/han lyckas med saker, även om det i dina ögon inte upplevs som så stora och fantastiska saker. Man lär sig på positiv kritik, inte negativ. 

Kan man dela upp lektionen i mindre arbetspass med tydlig struktur, med belöningar och med perioder av vila?
Kan man ändra till böcker som är lättare att läsa, studielitteratur behöver inte se likadan ut för alla.
Kanske skall man fundera på om hon behöver läsa alla ämnen, kanske kan man ta bort något/några ämnen som är för jobbiga och lägga mer krut på ämnen som hon tycker bra om. 
Kompisar, har hon det i skolan, är det viktigt, behöver man stödja där?
Kan man förenkla för barnet?
Kan man förtydliga?
Vad är svårast för barnet?
Vilka styrkor har barnet?
Jobba med styrkorna/lättheterna.

Att barn med adhd/add mognar senare än jämnåriga är väldigt viktigt att tänka på. Man brukar säga att barn med adhd/add mognar ungefär 30% senare. Detta gör att man vid sex års ålder är ungefär i samma mognadsfas som mina klasskamrater, men ju äldre man blir desto större glapp blir det. En tioåring kan alltså vara som en sju-åttaåring i mognad, medan en 15-åring kan vara som en tioåring. Att förvänta sig att en 15-åring är femton i mognad kan lägga många krokben för barnet. 

Det var några saker som jag tänker på när det gäller att hjälpa ett barn att lyckas på högstadiet. (Det finns ju massor av andra saker som jag inte nämn och som jag inte kommer på heller för den delen, individuella saker som gäller för olika barn) Men trots att jag funderar mycket på det här, har jag själv ett barn som kämpar sig blå för att lyckas, som inte alltid kommer iväg, som ofta är ledsen, som inte har så många vänner. 

Vi är på många sätt fångar i situationen. Vi måste acceptera att olika barn har olika förmågor. Samhället måste lära sig det för inte förrän vi kommer dit, tror jag att barn med svårigheter/lättheter som din dotter får en ärlig chans att lyckas. 


Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...