Fortsätt till huvudinnehåll

Om "lata" elever och pedagoger

Jag har några favoritböcker. "När förändringär svår - att hantera motstånd med motiverande samtal"  är en av dem och jag måste bara delge er den del av boken som på ett väldigt tydligt och klargörande sätt tar upp "pudelns kärna" till varför det ibland blir så fel i möten.


Ur boken:

Myten säger att när en klient framstår som omotiverad till förändring eller inte vill lyssna på råd och förslag är det något "fel" på henne - och inte så mycket man kan göra något åt. Detta antagande är oftast fel. Ingen person är helt omotiverad. Vi har alla mål och ambitioner med våra liv. Vårt sätt att samtala med klienterna kan på ett avgörande sätt påverka deras motivation. Motståndet är klientens sätt att visa rött ljus och säga oss att vi är för tidigt ute, att vi går för snabbt fram, att hon inte känner sig respekterad eller något annat om vårt eget beteende. Det finns också andra situationer då motstånd uppstår, utan att samtalsledaren aktivt utlöser det. Vid sådana tillfällen är det viktigt att samtalsledaren påminner sig om att HUR och VAD hon gör inför klientens uttalade motstånd kommer att bidra till att det minskar eller blir starkare.

Motstsånd är enligt MI (Motiverande samtal) således i huvudsak resultat av samtalsledarens bemötande.

Byt ut "klient" mot "elev" och "samtalsledare" mot "pedagog" så har du svaret på hur vi pedagoger måste tänka för att det skall bli bra möten mellan eleven som har npf-svårigheter och läraren. Byt sedan ut "klient" mot "barn" och "samtalsledare" mot "förälder" och försök att tänka som ovan i mötet med barnet som har svårt för många saker.


Man säger också i boken:

Motstånd kan ibland vara resultatet av klientens tro på sin förmåga att lyckas till förändring är väldigt låg. Det blir "jag vill inte", men egentligen betyder det "jag kan inte.

Kan det bli mer glasklart än så här?

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…