"Det är bra, men inte det. Jag är bra, men inte hen. Vi är bra, men inte de. Jag förstår, men inte de. Jag vet, men inte de. Jag gör rätt, de gör fel."
Vi gör så, vi människor. Vi ser utifrån vårt eget perspektiv och stänger till om andras perspektiv, istället för att försöka förstå och acceptera att jag gör rätt ibland, de andra gör fel ibland, men ibland är det tvärtom - och jag har sällan hela bilden så jag vet egentligen inte. Om vi människor blev lite bättre på att tolerera andra sätt att vara och tänka på, om vi accepterade att andra aldrig är som vi, men att det snarare kan vara berikande. Att det jag ser bara är min sanning - då hade nog världen varit lite lättare att leva i.
Som lärare ser jag många exempel på att föräldrar vill sina barn det bästa, men att man aldrig har hela bilden, för man ser och hör bara det ens eget barn upplever och berättar och att de ofta sätter käppar i hjulet för skolans arbete. Som förälder ser jag att lärare i allmänhet gör sitt bästa, men att det inte alltid räcker. Jag skrev en text om det här, om acceptans och tolerans, för ett par år sedan. Den kommer här och jag tycker att den är lika aktuell idag som för tre år sedan;
Jag sitter här vid mitt köksbord och dricker sista resterna av morgonteet. Barnen cyklade precis iväg till skolan och jag har en ro i kroppen som kommer automatiskt när morgonen gått bra. Dottern har sedan någon månad fått prova en tablett som minskar ångest. Vi kallar den för "modighetstabletten" till vardags för det är det den gör för henne. Hon vågar mer och hon har därför lättare för att göra saker. Förr när jag levde i min "normalbubbla" tänkte jag att psykoformaka veeeerkligen inte var något som jag någon gång skulle använda mig av. Nu vet jag att medicin är bra, all medicin är bra, som hjälper människor att må bättre och som hjälper till att göra vardagen lättare.
 |
| I backspegeln kan jag se att jag gjort många fel. Det har jag försonats med. Jag visste inte bättre. Därmed kan jag också försonas med att andra människor gör fel, för att de inte förstår. Man mår bättre i sig själv när man kan försonas med svåra saker... |
Jag har blivit klokare med åren. Förmodligen är det inte bara åldern som gjort det. Mest har det nog med min dotters svårigheter att göra, tror jag. Jag har blivit ödmjukare med åren. Samma orsaker där, antar jag. Kanske viktigast av allt är att jag kommit att acceptera och försonas med det som gör livet svårt för oss. Man vet aldrig vart livet tar en, men om man kan acceptera det som är svårt i livet - blir livet så mycket lättare att leva.
Jag lyckas inte alltid med att acceptera. Ibland kramar bitterheten sitt fasta grepp om min kropp. Då mår jag sämre, men ibland orkar man inte...
Jag försöker acceptera att andra människor inte förstår det som är svårt för min dotter. Livet blir lättare också då. Jag förstår att det inte är lätt att förstå. Jag, som inte förstod meningen med psykofarmaka tidigare, gör det nu. Jag som inte såg npf-svårigheter förut, gör det, i hög grad, nu.
Jag har gjort dumma saker mot min dotter när hon var liten. Jag har tvingat henne till saker, jag har tjatat, skällt, gnällt, dragit i henne - för att hon inte gjorde som jag tänkte att hon borde kunna göra. Jag har haft dåligt samvete för det. Nu har jag inte det längre. Jag vet och förstår att jag inte kunde hjälpa det, jag visste ju inte bättre.
Därför kan jag inte vara arg på människor som inte förstår. Jag var ju själv där förut. Trots det, kan jag inte acceptera att man behandlar människor vare sig de har synliga eller osynliga funktionsnedsättningar, på ett sämre sätt än andra.
Jag har accepterat att det är så, men jag kan inte acceptera handlingen.
Jag ska försöka fortsätta förhålla mig, acceptera och tolerera andra som inte gör rätt, i mina ögon. För jag vet att de gör rätt, i sina egna ögon. Och förmodligen ganska mycket rätt i andras ögon.
Fortsätt träna på att acceptera - världen blir lite bättre då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar