Fortsätt till huvudinnehåll

Varför jag skriver om adhd och autism

Jag länkade mitt senast inlägg till en facebookgrupp som heter "Förändra Skolsverige". Efter ett tag fick jag ett par kommentarer som gick ut på att mitt inlägg, som handlade om de senaste dagarnas ifrågasättande av adhd-diagnoser (läs inlägget här bredvid) kanske inte passar i gruppen. Jag tycker själv att mitt inlägg passar väldigt bra i facebookgruppen "Förändra Skolsverige".

Jag fick frågan om jag tog illa vid mig av kommentarerna och jag har funderat lite på det och kommit fram till detta: Jag tog inte illa vid mig av kommentarerna personligen, inte alls. Men jag tog illa vid mig å alla människor vägnar med funktionsnedsättningar som passar in i diagnoskriterierna för adhd. Jag tog illa vid mig å alla människors vägnar som så ofta misslyckas och misstolkas (minoritetsmänniskor) av människor som inte bär på samma funktionsnedsättning, majoritetsmänniskorna. Jag tog illa vid mig, inte personligen, men å alla människors vägnar som har funktionsnedsättningen eller som är anhöriga till någon med funktionsnedsättningen som vi kallar adhd eftersom jag så gott som dagligen genom mina arbeten som lärare, som kbt-councellour, som bloggare och föreläsare kring de här frågorna hör historier. Jag hör historier, som när jag försöker återberätta dem för andra människor, faktisk inte alltid blir trodd. För historierna om hur man blir bemött är så absurda.

Jag har under de senaste tio åren då jag arbetat för att förändra och förbättra kunskapen kring adhd, add och andra npf läst ett stort antal texter, hört och sett program på radio och tv som tagit upp adhd och som ifrågasätter diagnosen. Jo, visst har de funnits de som ger en balanserad bild också, men de programmen, de texterna tenderas att glömmas av allmänheten. Senaste ifrågasättandet kom denna veckan i tv-programmet "Korrespondenterna" och i UNT. Man ifrågasätter adhd på ett subtilt sätt genom att man låter läsaren läsa mellan raderna. Man bjuder in obskyra "experter" som står ganska ensamma i sitt tyckande. Ändå får de experterna som representerar en väldigt liten grupp - lika stort eller rent av större utrymme än de läkare och forskare som representerar den stora massan läkares och forskare åsikter i den här frågan.

Jag har under de senaste tio åren stött på bland annat en känd lärare som föreläser mycket och lämnar stora avtryck bland gruppen pedagoger som raljerat med att hen inte kunde sitta still - kanske hade hen lite adhd, som hen skrev på sin blogg...
Jag har läst bloggare och mediapersonligheter som på ganska nedsättande sätt skrivit om adhd-diagnoser och varför man vill ha en sådan för sig själv eller för sitt barn.

Jag vet att man när man skriver så inte egentligen har så mycket kunskap om hur det är att leva med svårigheterna. Jag tänker också att det faktiskt är väldigt svårt att förstå detta osynliga och annorlunda som är så svårt att ta på i förhållande till t ex astma, allergi och diabetes som ju inte alls är ifrågasatta fast de också ökat på senaste år. Men. Problemet är att de människor som redan har en vardag kantad av stora svårigheter också måste fightas mot ifrågasättande och dömande.

Jag hoppas att vi, alla människor i samhället, i framtiden kommer till insikten att barn faktiskt gör rätt om de kan. Om de inte gör rätt, om det blir fel för dem, om de har svårt med vänner, med social interaktion, med impulskontroll, med humöret, med motivationen etc etc så är det inte för att de tycker att det är roligt, eller för att de är slöa, eller för att deras föräldrar är slöa. Det är för att de har svårigheter. Svårare än så är det egentligen inte.

Om människor med funktionsnedsättningar inom det neuropsykiatriska funktionsområdet inte också behöver stöd i förändring till det bättre när det gäller skolan, då vet jag faktiskt inte vilken grupp som behöver "Förändra skolsverige". Om inte de svagaste grupperna får plats i gruppen, i samhället då vet jag inte heller.

Jag länkar mina inlägg till andra grupper ibland, bland annat grupper som är för svensklärare, förskollärare och so-lärare även om mina texter inte handlar exakt om just svenska, yngre barn  och so. Varför det? Jo för om man ska vara en bra pedagog för yngre eller äldre barn,  i svenska och/eller so till alla elever i en klass så räcker det inte bara med kunskaper i ämnet och kunskaper i hur man bemöter majoritetseleverna. Man måste, för att klassen ska fungera, förstå och veta hur man ska stödja och hjälpa eleverna som fungerar lite annorlunda än majoritetsbarnen.

Jag tänker fortsätta att länka mina inlägg till olika grupper på Facebook för jag vet, ser och hör att förändring behövs för den här gruppen. Hoppas att du som läser här tycker att det är okej och att du hjälper till att förändra samhället så att även människor som är i minoritet får en bra skolgång och ett bra liv.

 Läs artikeln i UNT här. Titta på Korrespondenterna i gårdagens inlägg.
Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Varför diagnos?

Varför är det så viktigt att få en diagnos om man har svårigheter som finns inom området adhd eller autism, frågar sig människor runt mig ibland. För mig är det lika självklart att en person med svårigheter inom det neuropsykiatriska funktionsområdet får en diagnos som en som har diabetes eller allergi till exempel.  Varför det, är det inte bara till för att kunna gömma sig bakom, säger någon då. Eller; är det bara för att skolorna ska kunna ge hjälp, de borde kunna ge hjälp ändå, säger någon annan.  Men en npf-diagnos är lika viktig som en diagnos för någon annan funktionsnedsättning eller sjukdom. Man behöver en utredning för att omgivningen ska veta och förstå och kunna hämta kunskap. Man får också en diagnos för att man själv ska veta och förstå svårigheter men också sina lättheten och för att kunna hämta kunskap.  Nedan har jag lagt in ett mejl jag fick från en kvinna. Hon fick sin diagnos sent i livet och jag tycker att hon klargör på ett enkelt sätt skillnaden på att leva i ov…

Faror med att bara ha ett relationellt perspektiv

Jag lyssnar på en föreläsning för blivande specialpedagoger och får bland annat höra om en elev som har svårt att erkänna när hen gjort saker som inte var bra.

- Det finns en förklaring till det, säger föreläsaren ungefär och fortsätter, hen hade en väldigt sträng och otrevlig pappa, så klart eleven inte vågade erkänna när hen gjort fel.

En annan föreläsning där jag var i egenskap av åhörare och kbt-student hörde jag en föreläsare beskriva anknytningsteorin och lite i förbifarten nämna att barn med autism ofta har föräldrar som har  haft svårt att knyta an till sina barn och ytterligare att barn med adhd ofta haft en "rörig" anknytning till sina föräldrar.

En tredje händelse som gör sig påmind hos mig är då jag och min man träffade skolpsykologen feer att hon gjort de första testerna på vår dotter. Hon förklarade varför vår dotter hade svårigheter inom det autistiska området och varför vår dotter inte kunde ha adhd.

- När det gäller adhd är det alltid någon miljömässig påver…

Hjälp eleverna nu när vi går in i slutfasen av terminen

Terminen har gått in i det skedet då dagarna sällan ser ut som de brukar. Veckorna är ofta kortare och ofta klämmer man in ett tema eller två under de här sista veckorna innan sommarlovet. De här sista veckorna på terminen är för många barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (och därmed deras familjer) riktigt besvärliga. Hur hänger man upp sina dagar som behöver vara strukturerade - när strukturen försvinner? Hur gör man då för att ge lite fotfäste till ett barn/en elev som tappar fotfästet? För det första måste man förstå att de här förändringarna i schemat verkligen ställer till det för eleven. Sedan ser man till att täppa till alla trådar som inte är fästa. Nu om någon gång är det otroligt viktigt att se till att svaren på frågorna; när, var, hur, hur länge, med vem, varför, vad gör jag om det blir fel, och vad gör jag efter, är besvarade. Att skriva en social berättelse som svarar på ovanstående frågor kan ofta vara skillnad mellan katastrof och succé. När det blir fel…