Då var det dags igen

Nu har debatten blossat upp igen. Det är så saker fungerar för oss, allt går i cykler. Nu är vi på den  delen av cykeln att saker som har med adhd ska ifrågasättas igen. Debatten som ifrågasätter om adhd ändå inte är påhittat av onda, penninghungrande läkemdelsbolag. Numera orkar jag knappt svara på det, men känner ändå en skyldighet att göra det.

I  Svt´s program "Korrespondenterna" ifrågasätts diagnosen och antalet barn som får diagnos och medicin. Det är viktigt att ifrågasätta och granska, men det kan inte vara på bekostnad av en hel grupp människor som är drabbade. Jag blir förvånad och bestört av hur man vinklar programmet. Att man intervjuar en fransk psykiatriker som helt ifrågasätter adhd, att ett seriöst program betald av licenspengar kan ta med en person som ifrågasätter diagnosen i sig - att man ifrågasätter antalet barn som får diagnos, medicinering, behandlingsmetoder - det hade räckt där. Men att man har med en man som ifrågasätter diagnosen. Alltså, tänk om man hade ett program om till exempel diabetes. Och så tar man med en läkare som ifrågasätter diagnosen... Se Korrespondenterna här.

I DN har man fortsatt att ifrågasätta och jag som ju är förälder ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, men numera kanske framförallt jobbar för att sprida kunskapen om människor som har svårigheter så stora att det är handikappade för dem i vardagen blir väldigt ledsen av detta också.  Läs artikeln i DN här. 

Jag lägger in en text som jag skrev för några år sedan, mest för att jag inte orkar skriva en motartikel, jag har helt enkelt gjort det så många gånger att jag inte orkar göra det ännu en gång. Texten talar för sig själv, hoppas jag.

Hur förklarar man för andra föräldrar till 16-åriga tjejer att man städar sin dotters rum utan att få en "oj, vad du curlar din dotter-blick, tillbaka"?
Hur förklarar man att hon inte kan åka iväg hur som helst på en resa, en övernattning, en påhälsning, ett besök utan att få den där blicken tillbaka? Spelar det någon roll med den där blicken, eller kan man strunta i den?

Problemet när man har svårigheter som lika gärna kunde vara "bortskämdaungesyndromet" är ju att när man pratar om saker som rör barnet med andra föräldrar så har ju de ungefär samma historia tillbaka, fast det inte alls är så, liksom. (Det här gäller, tror jag även vuxna med liknande svårigheter, när de försöker berätta och förklara sina svårigheter och frustration över saker som blir fel).

Hur gör man då för att få människor att förstå?

Jag vet inte. Efter sexton år med min dotter vet jag fortfarande inte. Jo, jag vet att det för det mesta är lika bra att undvika att prata om det (även om jag ju pratar massor om det när jag föreläser, men då vet jag ju att jag pratar i ett lärande syfte, människor som kommer vill ju lära sig). Jag vet att det bara är några man pratar med, som man vet förstår, som inte kommer med pekpinnar "så dääär kan du ju inte göra, det skall du inte behöva ta, din dotter måste lära sig, du måste sätta ner foten och säga ifrån", som med kroppsspråk och suckar visar att man inte förstår. Man märker ganska snart när man pratar med någon om personen förstår/har kunskap om vad det innebär att ha ett osynligt funktionshinder eller om den inte har det/har bestämt sig för att de där svårigheterna som jag pratar om inte finns.

Därför berättar jag för långt ifrån alla att jag fortfarande grovstädar min dotters rum en gång i månaden eller andra saker som andra föräldrar till barn utan npf inte förstår eftersom det är så svårt att göra det - förstå alltså. En pappa berättar för mig hur stökigt hans 16-åriga dotters rum är. Att han inte går in i det längre. Då säger jag inget om min dotters rum, om städningen och så menar jag, för jag vet att han inte skulle förstå ändå.

Nystädat rum med lite nya hjälpmedel inför skolstarten. Många hjälpmedel kan göra skolstarten lättare för barn med npf.

Tidigare hamnade jag ibland i absurda situationer. Människor som läst min bok som undrade, ville veta mer. Jag berättade och fick till svar att så var det för deras barn också. Sedan gick det några minuter där vi bägge föräldrar jämförde, tävlade i vem som hade "svårast" barn. Fast jag visste att vi pratade om två helt olika saker. Det hamnar jag aldrig i längre, jag har valt ut människor som jag pratar om svårigheterna med. Andra pratar jag med annat om. Det är inte konstigt att det blir så här. Det är nämligen väldigt svårt att förstå att för de flesta 16-åringar så går det att städa sitt rum (precis som jag kunde när jag var 16 år), men man väljer att inte göra det ibland. Medan det för andra 16-åringar är ett omöjligt projekt när det blivit för stökigt (trots uppmärkta lappar för var saker skall stå och minimalt med saker i rummet), när ett projekt skall avslutas, när en läxa skall göras etc. Skillnaden mellan en sextonåring och en annan, kan se hårfin ut för utomstående, men den kan vara milsvid för oss som finns på den andra sidan. Hur det är och känns i familjer där både barn och vuxna har adhd/add eller liknande kan jag bara ana. Det måste vara dubbelt jobbigt...