onsdag 6 maj 2015

"Men hen är ju så stor att hen bara måste kunna det nu" är väldigt osmart att tänka

Nu pratar jag inte om alla barn när jag skriver rubriken till detta inlägg. Jag tror att vi vuxna gör många av våra barn en otjänst genom att dalta med dem, genom att inte ge dem tillräckligt med motstånd, genom att inte ge dem ansvar och tro på att de klarar mer än de (eller kanske ska jag säga vi vuxna) tror att de gör.

Jag skriver för det mesta om barn med svårigheter på den här bloggen.

Ofta hör jag liknande kommentarer kring elever med svårigheter bland människor inom skolan och utom, i samhället i övrigt. Att vi inte kan fortsätta "fluffa" runt dem, att de måste lära sig innan de kommer ut i det verkliga livet, att det är vårt ansvar att vara lite tuffa mot dem, att eleverna helt enkelt - en gång för alla - måste lära sig att skärpa sig!

Och mer fel än så kan man knappast göra i sina tankebanor. Om vi inte lär eleven från den nivån där hen befinner sig så lär vi hen ingenting - bara att misslyckas. Om vi tror att vi kan tvinga fram mognad, förståelsen, exekutiva funktioner som pedagoger - då behöver vi antingen läsa på mer om vad npf-svårigheter innebär, eller byta jobb. 

För vår egen skull, men mest för elevernas. 

Exempel 1: Om jag tvingar min elev att sitta i ring med alla andra barn, för att barn som går på förskolan ska sitta i ring och ha samling på morgonen, fast hen inte klarar det. Hen kan nämligen inte sitta still mer än en liten stund och verkligen inte när hen känner sig osäker kring vad som ska hända. Om jag gör det bara för att hen måste lära sig sådant inför första klass.

Exempel 2: Om jag tänker att min elev måste lära sig att göra läxor hemma inför högstadiet så att jag framstår som en god pedagog som lär mina elever inför framtiden och därför ger eleven läxor på mellanstadiet, fast hen inte orkar eller klarar att göra det. Det blir helt enkelt bara kaos hemma varje kväll just på grund av läxorna. Istället för att ge eleven det som just den här eleven med funktionsnedsättning klarar av.

Exempel 3: Om min elev inte förstår tid, så måste hen ha ett tidsschema vare sig jag tror att arbetsmarknaden som eleven så småningom ska ut i - förstår det, eller ej. Jag måste göra det som eleven behöver, ge hen verktyg för att klara av skolan, få med så mycket kunskap, verktyg och strategier för sitt vuxna liv, som det bara går. 

Exempel 4: Om min elev inte riktigt förstår hur man kommunicerar på ett enkelt sätt till sina vänner, kan jag inte tänka att jag ska tvinga fram det genom förbud - det lär bara eleven att hen är värdelös. Då måste jag ge hen verktyg och stöd på vägen för att förstå hur hen kan göra. 

Att nästa steg på elevens skolgång inte är lika anpassat som det steg jag jobbar på, kan inte styra hur jag jobbar med eleven i min grupp. Att kunskapen inte finns efter mina år kan inte styra att jag tvingar eleven att göra saker som bara är dömda till att göra eleven till en misslyckad elev. Och att många arbetsplatser inte kommit dit att man kan anpassa för människor med funktionsnedsättningar kan inte styra om jag hjälper min elev att lyckas eller inte på det sätt hen behöver ha hjälp för att lyckas. Min elev kan ju inte göra det omöjliga mer, bara för att arbetsmarknaden inte kommer att förstå hen när hen kommer ut i arbetslivet. 

Om vi inte förstår det behöver vi läsa på mer, fortbilda oss eller byta jobb.

För vår egen skull, men mest för elevernas.

Och så måste vi fortsätta jobba hårt för att öka kunskapen bland företagare och övriga samhället kring människor som har funktionsnedsättningar. 

Inga kommentarer:

LAB, vad är det och vad är det inte?

Bo Hejlskov Elven blir intervjuad  på tv4 idag. Mycket sägs om lågaffektivt bemötande (LAB) för tillfället. Jag har väntat lite på det. LAB ...